Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 1

MU Av LÖ11. AAAA —— hvilka dock på grund af den korta tiden och den ovanligt regniga våren blefvo onkla nog. Hvad vi skulle ha önskat att det hade varit pingst i stället för påsk! Hela vår nybyggarestad, som på en gång rakat upp från en småstad om 30 till 40,000 innevånare till en rik hufvudstad om 100,000, befinner sig i utveckling; man ör ej riktigt färdig på något ställe, halffärdiga vackra, stora byggnader resa sig mellan de gamla korsvirekshusen; hela nya prydliga qvarter ligga spridda bland usla gamla qvarter; ingen af våra offentliga platser kan berömmas för sitt utseende, emedan omgifningarne äro i samma jäsning som råder öfver allt här, och statyer, fontäner och andra prydnader ligga ännu in ovo — men det kommer nog alltsammans om en tio, tjugo år! Emellertid fingo våra svenska gäster se vår stad i regn och slask, och intrycket deraf måsto helt visst varit ytterst tarfligt för dem, som kommo direkte från Sveriges eleganta, stora och gamla hufvudstad. Hvad vi ha att visa är en makalöst vacker omnejd under 3 månader af året, men deraf kunde nog ingenting uppfattas på våra gästers flyktiga tur till scarshal. Pingsttiden är den rätta tiden till att bese vår herrliga natur. Deremot tror jag säkert att gästerna kunde medföra hem ett godt intryck af mottagandet, som var stämningsfullt och hjertligt från norrmännens sida. Under dessa två dagar vände sig hela den offentliga uppmärksamheten omkring svenskarne och folket skockade sig tillsammans för att beskåda dem, då de påskdagen voro i kyrkan och då de drogo ut till Ladegaardsöen. Det var för öfrigt stor skada, att de icke kunde öfvervara den festmiddag, som stadens borgerskap ämnat gifva för dem på måndag, då vid detta tillfälle flertalet bland stadens mest framstående män skulle ha infunnit sig under det att våra svenska gästers bekantskap nu nästan uteslutande inskränkte sig till storthingsmännens krets. Afven universitetets ungdom och äldre akademici hade tänkt på att anordna en sammankomst i studentföreningen till deras ära, vid hvilket tillfälle de äfven kunnat stifta intressanta bekantskaper. Man kan af allt detta förstå, att vi här i landet uppfattade detta besök som en bändelse, hvilken förtjenar att antecknas. Norrmän och svenskar resa mycket nu för tiden, men hur ofta faller det dem väl in att besöka hvarandras länder, under det att vi dock sommartiden formligen öfversvämmas af andra lustresande utländingar. Det är just landtmannapartiets representanter, som vi kunde önska att se, då vi förut kände många af den avenska adeln, som så ofta beledsagar de kungliga på deras resor hit. . Nomina sunt odiosa-, men jag måste dock omtala, att bland gästerna var det isynnerhet två, som vår allmänhet tyckte anse sig böra YHöonstrari digito, neml. grefve Erik Sparre och hr Emil Key, hvilka också vid festligheterna framatodo som utmärkta talare. Det gjorde ett särdeles godt intryck, att de resande in corpore visade storthingspresidenten Sverdrup den äran att aflägga ett besök hos honom på hans landsställe uti Akers Sogn. Sverdrup är en i många afseenden mieskänd personlighet, ett öde som han delar med oppositionens ledare i alla länder, och bland hans politiska motståndare har det ej varit någon brist på allehanda ivsinuatioper om orsaken hvarför han icke ville mottaga avenskarnes uppmärksamhet. Det verkliga skälet var helt enkelt att han var sängliggande. Sverdrup är en man med en liten och svag kropp, under storthingstiden befinner han sig alltid i en nervös spänning; han tillbringar hela nätter med att studera statsvetenskapliga och ekonomiska arbeten samt att utarbeta sina glänsande föredrag i de stora frågorna i storthinget. Men detta väcker hans vänners allvarliga farbågor för att en nervös affektion en gång skulle kunna döda honom på stället, midt under hans parlamentariska strider. Sören Jaabek tycktes icke vilja ba något att göra med de svenska gästerna, ty han infann sig hvarken vid storthingsmiddagen eller vid afskedet på jernbanan. Det var skada att gästerna gingo miste om en så originel bekantskap. Vi skulle ingenting heldre önska, än att dylika besök mellan svenskar och norrmän rätt ofta kunde ega rum. Vi känna hvarandra icke, derföre ha vi fördomar emot dem. I motsats till det goda intryck, som vi ha behållit af ofvannämda besök, måste jag tillstå, att det ungefär samtidiga intryck som vi erforo genom den korta telegrafnotisen från Stockholm, att riksbanken sätter lägre kurs på våra guldngnt än deras. verkliga värde, var ingenting Kindre än vänligt; det herrskade verkligen öfver hela landet en allmän förbitt