Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 1

— Det är underligt, att denna ring blifvit bergad vid skeppsbrottet, sade Blanche. — Nej, det är icke underligt, ty jag bar den på mig. Jag förlorade alla de saker, som voro på fartyget, men mina dyrbaraste skatter hade jag på mig. Min börs blef oskadad. Jag kan ej säga detsamma om dessa dyrbara bref — han visade vid dessa ord en liten packe fläckiga bref hopbundna med ett urblekt blått band. Hafsvattnet her färgat dem. Han vände brefpacken så, att Blanche kunde igenkänna brefven såsom dem hon sjelf skrifvit till Guy, och hon gjorde det äfven. — Ni ser huru ofta jag behöft läsa dem, sade han emåleende. Min fars bref ha ej varit bättre deran. Några af dem äro verkligen nästan oläsliga. Medan han stoppade brefven tillbaka i sin ficka; reste sig Blanche upp och gick till sin förmyndare, som fortfarande var sysselsatt med sina böcker, utan att derföre alldeles glömma bort hvad som försiggick mellan de båda unga. . — Bäste onkel, sade den unga flickan, se hvilken ring Guy fört med sig till mig! Den har en rätt egendomlig liten historia. Guy köpte den före sitt skeppsbrott. Sir Arthur granskade smycket, medan Blanche lifligt upprepade den historia om detsamma, som Lowder berättat för henne. Med ett blekt, allvarligt ansigte trädde sir Arthur ringen tillbaka på hennes finger. — Onkel, Guy har alla våra bref med sig, sade Blanche i det hon jemte sir Arthur lutade sig öfver de gamla böckerna. De äro alla nerfläckade af hafsvatten, men han har sökt bevara dem, som om de vore ovärderliga! Lowder begagnade sig af tillfället för att bekräfta hennes ord och tog åter fram brefven, äfven dem som voro skrifna af baroneten. Han tänkte på, att framvisandet af dessa bref vid ett tillfälle, som så sjelfmant erbjöd