Göteborgsposten – 14 april 1874, sida 1

mKTDA EUDH AIHUVE TU UN ÅWUunPpimEUTÄAQOQMMt.. — — till förnyad förordning avgående Sveriges och Norges ömsssidiga handelsoch sjösartsför bållanden, blifva utan tvifvel snart erkände såsom betydelaefulla dagar i brödrarikenas bistoria. Sedan 1825—27 års mellanrikslag icke fallt 20 år tillämpats, visade sig att den be hösde revideras, Den befanns innehålla be stämmelser, som redan då voro hinderliga för Zn ömsesidiga samfärseln; men nära trettio r ha gått om tör öfverläggningar, underhandlingar, komitåntredningar, kungliga propositioner, debatter inom de båda rikenas representantförsamlingar och skriftvexlingar på många hundra ark innan anken kom på den punkt der den nu står. Det skall ganska säkert ioko . dröja ött decennium innan man kommer att säga; det är likvisst obegripligt, att en så enkel fråga icke kunde lösas på kortare tid än trettio år! Men om än de förda striderna rörande de framlagda föreslagen till ny mellanrikslag vittna om mycken ensidighet, mycket misstroende, stundom ock om afvoghet, alltjemt med förbiseende af de stora fördelarne, som ömsesidigt skulle vinnas, så kan ej nekas, att tillmötesgåendet nu desto mera måste lofordas, som ganska säkert blott ett fåtal ännu för nägra år sedan trodde att en ny mellanrikslag på mycket länge skulle blifva antagen. Det är icke minst märkvärdigt, att den enbålligt och utan diskussion antogs af Norges storthing och inom vår riksdag mötte så ringa motstånd. d än Ingen af de två talare i Första kammaren, brr Rydqvist och Nordström, än vi sade sig öfvorvägande obenägna mot förslaget, Yrkade likväl att det skulle afeläs, utan återromittorasDen förre hade sannolikt nedlagt mycket arbete på upprättandet af en vidlyftig beräkning och rik på siffror, i afeigt att visa den förlust, som vår handel och sjöfart skulle lida om den föreliggande lagen oförändrad antoges — en lag genom hvilken Norge vunne allt, men vi intat. Det är likväl troligt, att dessa br Bydqvists farhågor snart skola skingras genom erfarenhetens verksamma biträde, och donna förmodan grundar sig derpå att hr Rydqvist 1865 lika öfvertygande som nu bevisade, med siffror den stora skada som handelstraktaten med Frankrike skulle tillskynda oss, en skada, som också utan tvifvel inträtfat, om hans förutsättningar hållit stånd och bekräftats. Hr Nordström, som yrkade återremiss, på det att bevillningsutskottet skulle åstadkomma en fullständigare utredning, belyst af siffror, ansåg äfven att vår sjöfart skulle lida intrång af den norska, och hr Wallenberg delade denna åsigt, men ville dock ej taga på sitt ansvar att yrka afslag. Genom: detta uttalande lugnades ganska säkert många, ty visst är, att om Sverige, enligt hr Wallenbergs öfvertygelse vorkligen skulle lida ekada af mellatrikslagen. så, hade han minat af ala tvekat att yrka Lagförslaget försvarades och de gjorda inkasten bemöttes af finansministern, af hr Bennich och af frih. af Ugglas, och vid voteringen visade sig, hvad förr aldrig i Första kammaren lärer inträffat, att minoriteten (som ville återremiss) uppgick endast till ser röster. I Andra kammaren, der mellanrikslagen förekom i går, skulle ingen diskussion om den samma hafva uppstått — der hystes allmänt den önskan, att ett enstämmigt ja! skulle blifva svaret på talmannons bifallsproposition — mon representanten för Vesterbottens län, hr Heggström, hyste samma åsigter som hr Rydqvist i Första kammaren. och, ansåg sig böra uttala dem, fastän han icke kunde vara okunnig om stämningen i kammaren. Under hr Heggströms föredrag inläto sig ett stort antal grupper i så lifliga och högljudda samtal, att det, som talaren meddelade, hvarken påaktades eller fullständigt kunde uppfattas, hvarföre finansministern lemnade sin plate på: statsrådsbänken och intog en på motsatta sidan nära intill talaren, hvilken slutade sitt anförande dermed, att, då han icke ville för en grynvälling bortsälja vår sörstfödslorätt till kustfarten, så yrkade han afslag. Sedan hr Key i några få ord uttalat den förhoppning, att hr Heggströn skulle bli ensam om sin mening och erinrat, att man ej borde möta en stor sak med emå skäl, fick hr Nils Larsson i Tullus ordet och gaf åt diskussion en oväntad riktning. Hans afsigt hade varit, sade han, att bemöta hr Heggström, men af det rådande sorlet i kammaren, då den sistnämde yttrade eig, hade tal. blifvit förvissad om, att man uppfattat saken ur en högre synpunkt, och att då bemöta hr H:s anförande skulle bereda det större uppmärksamhet än det förtjenade. Tal. fick bravorop — och hr Hoggström fick af frih. af Schmidt en till— — för att anstränga ditt minne elle