Göteborgsposten – 14 april 1874, sida 1

sör att onstränga ditt minne eller din tankeförmåga, så länge du ej känner dig fullkomligt åtorstäld. Vi böra vara tacksamma mot försynen, för det du blef förskonad från det öde, som drabbade din stackars vän! Tänk om det varit min son, som så plötsligt blifvit beröfvad sina sinnens bruk! Jag tror, att det slaget skulle ha varit mer, än jag förmått uthärda! Vi skola vårda dig ömt, min gosse, och dina krafter och ditt minne skola återkomma samtidigt. Ack, bäste Guy, du liknar ej mycket den kärleksfulle, varmhjertade gosse jag skickade bort; men af dina bref vet jag, att du fortfarande har samma natur som du hade vid afresan. Det är godt att åter ha dig hemma! Han tryckte varmt Lowders hand. Det var tårar i baronetens ögon, men han skyndade att torka bort dem och yttrade hastigt med ett småleende: — Hvad jag är sjelfvisk, Guy! Jag har i glädjen öfver att återse dig alldeles glömt, att det finnes-en annan person som vill se dig — — En annan! — Ja, lilla Blanche, som du vet! Hvart kan hon ha gått? Det var hon, som först fick syn på åkdonet. Hon måste ha sprungit bort till biblioteket, för att vi först skulle få träffa hvarandra mellan fyra ögon. Jug vet, att du längtar efter att få se henne, Guy. Jag skall gå efter henne. Han reste sig upp och gick att söka Blanche. — Bå till vida har allt gått lyckligt, mumlade Lowder; Jag har narrat fadern. Nu återstår att narra den guldlockiga Blanche: Skall hon vara mer misstänksam än sir Arthur! Tyst! De komma. XIII. Jasper Lowder hade knappt hunnit tvinga sina drag att antaga det uttryck han ansåg lämpligt för tillfället,