han var en Jater gosse, full af upptåg och skälmstycken, men den mest ädelsinnade, godhjertade och högtänkte gosse man kunde lära känna. Skulle han komma tillbaka med ett lika öppet, redligt och okonstladt sinne som han hade, då han for bort? — det var en fråga som sysselsatte många bland sir Arthurs underhafvande och anspråkslösa vänner lika väl som sir Arthur sjelf. Morgonen till den lyckliga dag, då arftagarens återkomst väntades, randades slutligen. Det var en kulen novembermorgon med skarp blåst och utan solsken. De stora träden i parken böjde sina toppar för vinden, vattnet i floden var upprördt och stänkte långt upp på stränderna. Men fastän naturen derute företedde en dyster anblick, var inom hus allt glädje och lif. Vagnen hade blifvit skickad till Gloucester för att möta den återvändande förmente arftagaren. Sir Arthur vandrade in och ut ur rummen, glad och förhoppningsfull. Hans onda aningar hade försvunnit. Brasor voro tända i länge obegagnade rum; matsalen var prydd med murgrörsguirlander, som g8åfro den ett festligt utseende, och den stackars Guys rum, som så länge stått tomma, voro uppvärmda och luftade. Den digre hofmästaren, hvars rödblommiga ansigte mer än vanligt glänste af belåtenhet, utfärdade vigtiga men ej sällan motsägande befallningar från sitt kabinett, och den lika digra hushållerskan sysslade öfverallt, med skarpa ögon och skarp tunga, samt öfvervakade de flitiga tjensteflickornas åtgöranden. Salongen stod under sir Arthurs myndlinga särskilda uppsigt. Hon hade beröfvat drifhusen sina allra skönaste och dyrbaraste skatter för att sätta dem i salongens blomstervaser eller pryda andra föremål dermed. Det stora gamla rummet liknade ett ram i ett fslott,