Göteborgsposten – 10 april 1874, sida 1

hålla domkapitlets domsrätt i fråga om det inom kyrkans område sallande straffet, när prest blifvit af verldslig rätt dömd för brott, hvarpå måste följa suspension eller atsättning. Slutligen må nämnas, att enligt komiterades förslag embetsmannabrott, som i 85 1—15 i strafflagen (kap. 25) omnämnas, äfven läggas under verldslig domsrätt, vare sig straffet är större eller mindre, dock med den förutsättning — såsom det heter i motiveringen — att prest för förbrytelse i eller utom embetet icke skall straffas efter 25 kap. strafflagen i andra tall, än der komiterades förslag dertill hänvisa. Vi vilja i morgon återkomma till ämnet för att fästa oss något vid hvad komiterade vidare töreslagit. Särskildt torde vi böra egna någon liten uppmärksamhet åt förslagen rörande hvilka som skola deltaga i biskopsval och om domkapitlets sammansättning. Då vi i september månad sistlidet år meddelade våra läsare grunddragen af ett visst ryktbart akademiskt befordringsmål, anförde vi såsom skäl för denna framställning vår starka förmodan, att nämnda tilldragelse skulle hafva till följd en snar reform at de hittills gällande akademiska befordringslagarne. Att denna förmodan fullständigt bekräftats, hafva våra läsare redan funnit af den k. maj:ts nåd. skrifvelse af d. 13 mars, hvilken vi förut omnämnt, och som medgifver tillsättande af en komite, som skall utarbeta förslag Årörande tillsättning af professorsoch adjunktstjenster vid universiteten, hvilken komit skall bestå af erkebiskop Sundberg, två professorer från filosofiska och en från hvardera af de öfriga fakulteterna vid rikets båda universitet. Huruledes resultatet af ifrågavarande reformarbete bör och skall utfalla, derom torde icke någon meningsskiljaktighet vara rådande. Ändamålet med detsamma är ju att låta den verkliga sakkännedomen komma till sin rätt vid akademiska läraretjensters tillsättande; denna sakkännedom kan med visshet förutsättag hos de egentlige fackmännen; och vid hvart och ett af de fem skandinaviska universiteten finnes efter regeln åtminstone ex sakkunnig representant för hvarje vetenskap. Regeringens ifrågavarande åtgärd måste för hvarje uppriktig vän af de svenska högskolorna och af den fosterländska vetenskapliga bildningen öfverhufvud utgöra en anledning till den största tilltredsställelse. Ty den bästa tjenst, den svenska staten kan göra både de förra och den senare, är att tillförsäkra de svenske vetenskapsidkarne, att vid tillsättandet af läraretjenster ingenting annat än skicklighet befordrar, och att denna bedömes af ett forum, sammansatt af de dertill mest kompetonte domare. Sker sådant, kan man ock med visshet hoppas, att sådana bedröfliga tilldragelser, för hvilka våra universitet vid tjensters tillsättande stundom varit skådeplats — tilldragelser, om hvilka vi för öfrigt icke, utan att dertill uppfordras, vilja erinra — snart skola köra till en förgången tids historia.