Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 2

tänkande på sin återvändande son och undrande om Guy skulle vara värdig den älskliga, oskyldiga Blanche. Midt under den fröjd han kände öfver sin sons väntade återkomst, var det liksom en skugga af öfverhöngande olycka som smög sig öfver honom. Det var som om någon skyddsengel försökt att säga honom sanningen. Och skuggan, som han. ej kunde förklara, blef djupare och djupare. X. Den stackars Guy Tressilian hade gjort ett djupt och varaktigt intryck på den varmhjortade Olla Rymples ädla och sympatetiska känslor. Hon var mycket tyst tankfull under hela hemvägen, mycket tyst vid middagsbordet, der hon var tillsammans med sin förmyndare, och mycket tyst i salongen, till hvilken mr Gover förde henne då måltiden var slutad. Mr Gower talade ej heller mycket. Han var förargad öfver Ollas sätt, förargad öfver att hon ej varit hemma för att åtfölja honom under den vanliga körturen och förargad öfver att hon nu egnade så liten uppmärksamhet åt hans närvaro. i Slutligen, under det de suto i den gamla salongen och Olla lutade sitt tankfulla ansigte mot handen bröt hans harm ut i ord, och i särdeles sarkastisk ton yttrade han sig på följande sätt: — Förlåt mig, Olla, för att jag vågtr störa er, då jag tydligt nog märker att ni alldeles glömt bort närvaron af min ringa person; men vill ni ej göra mig nöjet spela den aria ni utförde på morgonen. Olla höjde sitt lilla ädelt formade hufvud med dess mörka lockar och vände sina tankspridda blickar mot sin förmyndare.