Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 2

heEnishu ARE Tag n Uukut UÄrdÅ cntatmmdn Fran Utlandet. Spenersche Zeitung innebåller följande märkliga meddelande under rubriken: Från Bismarcks sjukläger: 1 går hafva tvenne medlemmar af riksdagen (Dietze och Lucius) företräde hos rikskaneleren. De besökte furstinnan, för att hos henne förfråga sig om kanslerens helsotillstånd, men då Bismarck hörde, att de voro der, lät ban kalla dem in till sig. De tunno rikskansleren mindre sjuk, än man af de officiösa berättelserna skulle kunna tro. Deremot var Bismarck mycket missnöjd med sakernas gång inom riksdagen. Han yttrade bl. a.: År 1867 sade jag inom den konstituerande riksdagen: Låtom oss blott lyfta Tyskland upp isadeln, så skall man få se, att det kan rida: Jag befarar, att jag måste åter stryka dessa ord. Riksdagen tyckes vilja lemna bevis på att Tyskland icke förstår att rida. Riksdagen uppfattar ej ställningen. Några framstående medlemmar anse sig bundna af förut gjorda förklaringar och djerfvas icke utföra, hvad ställningen för ögonblicket med befallande nödvändighet fordrar. Jag har handlat annorlunda. Jag bar alltid sökt att lära något nytt, och om jag derigenom sats i stånd att rikta mina förut fattade meniögar, bar jag genast gjort det och är stolt öfver att hafva handlat så. Jag sätter alltid fäderneslandets kraf öfver min egen. person. Det är mig alldeles obegripligt, att någon kan handla på motsatt sätt. Jag har aldrig tvekat om att underordua min personliga mening, då det helas väl sådant fordrade. Men här på riksdagen tro de herrar, hvilka rent nt valts på mitt namn och af hvilka valmännen vänta, att de skola understödja den tyska rikspolitiken samt stå mig bi mot våra gemensamma fiender — dessa herrar tro alltid, att de kunna undandraag sig sin pligt, om de derigenom skulle komma i skenbar strid med hvad de förut yttrat på ett annat ställe, vid en annan tid och under helt andra förhållanden. Mina berrar! Jag vill ej längre tåla detta sakernas tillstånd. Jag vill icke offra mitt europeiska namn. Jag skall, så tort jag blir stånd att föra pennan, begära mitt afsked. Måhända finnes det en annan, som förstår att på riksdagen skaffa sig en majoritet, en pålitlig majoritet. Jag har äfven på andra stållen, t. ex. i förbundsrådet, svårigheter nog att öfvervinna; man säger hånande till mig, i det man hänvisar på några liberalas af framstegspartiet hållning på riksdagen: Jaså, det der är de män, på hvilka ni stödier eder? En sådan sakernas ställning, som sätter rikets högsta intressen på spel, måste snarast möjligt få ettslut! Det siunes blott tvenne utvägar derför: antingen afgår jag eller ock upplöses riksdagen ! Bismarck bemyndigade härefter de båda deputerade att meddela hans uttalande åt andra. Vi återgifva dem sådana de berättats på riksdagen; vi tro, att berättelsen är fullt riktig hvad andemeningen angår, om än icke alldeles till ordalydelsev. Den sjuke rikskansleren synes således i sin säng hafva bållit det tal, hvarmed han troligen skulle framkommit på riksdagen, om han varit frisk, och hans quos ego skall helt säkert icke vara utan inflytande på Lasker, Miquel, Bennipgsen och de andre ledarne af det nationalliberala partiet, hvilka Bismarck i så skarpa ordalag beskyllar för att missförstå ein pligt och uppgift. Bismarcks hotelse om att vilja begära sitt afsked, i händelse den liberala majoriteten icke röstar för riksmilitärlagen i den af regeringen framlagda formen, kan anses som ett supplement till kejsar Wilhelms uttalande vid lyckönskningskuren på bans födelsedag d. 22, att han i militärfrågan ej kan fästa afseende vid riksdagens åsigter. För ölrigt har tyska riksdagen tillsvidare uppskjutit sina sammanträden, och dessa skola först åter börja d. 9 d:s. Man väntar, att militärlagens andra bebandling skall ega rum d. 13 april. Det skall då visa big, om det nationalliberala partiet gifvit vika för det starka trycket från högre ort. Underrättelserna från krigsskådeplatsen i norra Spanien äro så stridiga, att det är omöjligt att kunna säga, hurudan de mot hvarandra stående härarnes ställning verkligen är. Regeringsunderrättelserna tala om idel framgångar för regeringstrupperna. Carlistuppgifterna upprepa ständigt, att de tillbakaslagit de gjorda angroppen mot deras ställningar. Ett bevis på denna motsägelse ha vi deri, att från Madrid telegraferades d. 28, att regeriogstrupperna lyckats taga Abanto (San Pedro de Abanto, carlisternas starkaste centralställning utanför Bilbao), medan det samma dag telegraferades från Santander och från carlistisk källa detta: Carlistorna hafva till försvarsbasis tagit berget Triano, hvilket sträcker sig. från öster till. vester parallelt med ejökusten och ointagligt. De hafva uppfört tre linier, befästade med löpgrafvar, bröstvärn och artilleri, i nordlig riktning. Dessa linier äro Montano, Lorantes och Mazo. Regeringsgeneralerna Letona och Primo de Rivera gingo med omkring 30,000 man och 40 kanoner d. 25 på morgonen öfver Somorrostrofloden. De denne stackars Jasper tänkande på sin åter Iket rvsliot ord! — är skulle vara värdig der