Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 1

åter i anspråk. Han glömde sig sjelf för att tänka på sin son, som han älskade och öfver hvilken han var stolt. — Jag har varit orolig, Blanche, öfver Guys tystnad, svarade han; men det är mycket möjligt, att mitt bref blef uppehållet. på vägen, eller att Guy besökte någon af de italienska öarne, såsom han ämnade göra, och ej erhöll mitt. bref på några degar. Jag har tänkt, att jag skulle kunna få bref i afton, och derföre skickade jag Purmton, förvaltaren, bort till byn. Han måste snart komma tillbaka. je — Jag är säker om, att han skall ha bref med sig, förklarade Blanche. Och jag är säker om, att Guy nu i detta ögonblick är på väg hem. Tror ni, att ni skell känna igen honom, onkel, efter hans femåriga bortovaro? — Känna igen honom? upprepade sir Artbur småleende. Tror ni, Blanche, att fem år skulle kunnat förändra honom så mycket, att ej hans far skulle känna igen honom? — Ej en vanlig femårig period, onkel, men de fem år Guy varit borta utgöra just öfvergångstiden mellan barndom och mannoålder. Och Guy skref, som ni väl minnes; för länge sedan, ott hans sjukdom i Tyskland förändrat honom mycket. Han har. rest och studerat och tänkt. Han for bort som en gosse — han kommer: hem.som en man. — Allt delta är sannt, Blanche. Jag är beredd på att finna min son förändrad till utseendet; men jag vet, att han skall komma tillbaka: med samma redbara natur, samma ädla själ, semma trofasta, hederliga, rättframma karakter. Hans bref tillkännagifva allt detta. Flickans ansigte öfverdrogs af rodnad, som ej framalstrades af värman från kaminen. , — Jag . undrar hvad han skall tycka om mig? mumlade hon. — Han skall tycka er yara den vackraste, ljufvaste, ädlaste — sirYArthur tvärtystnade. Lilla Blenche, fortfor