Riksdags-Kaleidoskop 1874. XXIII. Den 29 mars. Då sjunde hufvudtiteln — omfattande Finansdepartementet. — i går förekom i Andra kammaren upptog hr Gumielius en fråga af temligen ömtålig beskaffenhet. På den nya aflöningsstaten för Finansdepartementets expedition äro 3000 kronor upptagna för kontrollen öfver enskilda banker och kreditanstalter. Denna kontroll har under loppet af några år i första hand utöfvats af en särskild dertill förordnad person, som bland annat företagit speciela inspektioner vid ifrågavarande kreditanstalter. Hans rapporter hafva aflemnats till finansministern, som derefter anvisat hväd ur desamma borde offentliggöras. Dessa rapporter, eller berättelser, hafva äfven innehållit uttalanden, hvilka finansministern icke ansett böra offentliggöras. Nu framställde hr Gumeclius den önskan, att inspektörens berättelser måtte få en fullt offentlig karakter, så att äfven allmänheten kunde få kännedom om de besynnerligheter till hvilka en eller annan bank gjort sig skyldig. Denna framställning är emellertid äfven besynnerlig. Finansministern eger visserligen en ganska vidsträckt kontrolleringsrätt öfver de enskilda bankernas penningerörelse, hvarföro ock noggranna föreskrifter i detta hänseende till bankernas efterrättelsa meddelats; men att den af finansministern förordnade inspektörens uttalanden, huru han anser att en enskild bank har utöfvat sin verksamhet mer, eller mindre bankmessigt efter hans uppfattning, då denna verksamhet icke strider mot banklagen, skola offentliggöras derföre att de äro gjorda af honom, kan — såsom ock finansministern erinrade — leda derhän att bankstyrelserna icke meddela inspektören mera än banklagen och finansministerns föreskritter föranleda till. Man kan nemligen tänka sig att en bank t. ex. understödt ett större industrielt företag mot säkerhet som bankstyrelsen ansett fullt betryggande, men att inspektörens enskilda åsigt är att banken icke bort inlåta sig på den affären,