Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 1

——wk—aä—p— CL-s.: — månne då hans uttalanden ega något berättigande i banklagen och kunna eller böra de föranleda till någon åtgärd af fioansministern? Inspektörens verksamhet blefvo en helt annan än meningen dermed är. Han uttalade sig om huru bankstyrelsen använder de till banken anförtrodda medel i stället för att tillse om penningerörelsen bedrifves i enlighet med banklagen. Han: skulle, äfven om mot denna rörelse ingen anmärkning vore möjlig, kunna diskreditera en bank derföre att den t. ex. hade köpt eller belånat obligationer, eller andra värdepapper som han icke godkände, fastän bankens revisorer och delegare ansett dem som goda. Att således finansministern bör ega pröfningsrätten i afseende på huru mycket, eller hvad af inspektörens berättelser bör offentliggöras, torde vara obestridligt. Särdeles betecknande är huru det går till i statsutskottet och huru Andra kammarens ledamöter der fullgöra sitt kall. De af K.M:t föreslagna utgiftsstater för tullverket (för 1875) kade hyad siffran beträffar till -bifall förordats af hela statsutskottet. Utlåtandet är, som vanligt, undertecknadt: Arv: Fr:son Posse; ingen hade anmält sig som reservant; hrr Carl ltvarsson och J. E. Johansson har låtit anteckna att de i utskottet icke deltagit i behandlingon af utlåtandet, och hr Key att ban varit sjok, då den ofvannämnda frågan bebandlats. Emellertid gjorde hr Hedin — företrädd at hr Leijor — en skarp attack mot dessa aflöningsstater. Han ansåg. de löneförhöjningar, som föreslagits, vara alldeles för stora; endast 20 4. tillökning borde beviljas. Hr Key kunde förena sig med hr Hedin, och de två ärade ledamöterna i utskottet, hrr O. B. Olsson och Hörnfelt, gjorde nu så äfven, fastän de i utskottet suttit, när frågan der bebandlats, men tegat och samtyckt, hvilket de nu ansågo sig icke behöfva göra. De erkände så beskedligt, att de väl ogillat det slut; hvartill utskottet kommit, men — ja de hade icke ens reserverat sig. Dessa båda jemte de öfriga, hvilka i utskottet suttit eom om de tillhörde tysta skolan-, blefvo utsatta för en mördande kritik af hr Kolmodin, hvilken både använde allvaret och satirens gissel. Han karakteriserade deras förfarande, sedan stormsignalen angifvits från Stockholms observatorium, som råttornas då fartyget håller på att sjunka, och på samma sätt hade de gått till väga ett par gånger förut under denna riksdag. Hr Kolmodin var redan förut illa noterad hos kammarens majoritet; i går blef måttet rågadt, men han är lika glad för det. Den annars så fyndige hr Liss Olof Larsson hade ingen annan räddningsutväg, än att medgitva det ett misstag blifvit begånget, och bad så vackert om ursäkt; för öfrigt ställde han sig nu på hr Hedins sida, och derigenom fick han ganska säkert genast tillgift af majoritoten. Att den — majoriteten — icke blef öf, vertygad af de skäl, som finansministern an förde, var ej att vänta. Det gällde bär at on stor demonstration. Ofta. har i Andra kammaren Bom regel uttalats, att det ökade arbetet borde derefter betalas; det kar nu icke bestridas, att för tulltjenstemänner har arbetet enormt ökats; beviset derföre lig ger i de ständigt (växande tullinkomsterna men hvarföre skulle väl denna regel nu till lämpas? Hr Hedins förslag godkändes derföre med 92 röster mot 40. Några allmose-anslag, ytterligare nedpru tade, beviljades af kammaren. Åtskilliga an slag afslogos, och antalet frågor, som medels gemensam votering skulle afgöras, fick en be tydlig tillökning.