Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 1

— — —— ————— förkastas. Det är päl att antaga, att hr Sverdrups lättsinniga prat om den avenska första violinen nu mera här tillägges mycket liten betydelse. Det var ett uttryck af hans mot Sverge mindre vänliga stämning, som då kanske för tillfället slog an på en och annan, emedan det möjligen väckte till lif några obehagliga minnen eller traditioner, men man må väl icke tro, att detta vädjande till halfdöda eller halfruttnade lidelser skall kunna försökas en gång till. Så mycket torde man här i landet känna den närvarande stämningen i Norge, att man vet, att allt förståndigt tolk på andra sidan Kölen — och der finnes nog mycket förståndigt folk — icke blott på det högsta ogillat hr Sverdrups tanklösa insinuation utan äfven beklagat, att utgången blef, sådan den blef. Fans det också i Norge då ännu en och annan, som icke följt med sin tid så pass, att ban hunnit utplåna intrycken af det gamla gnabbet, så synes det nu, som om våra bröder mera allmänt skalle hafva tagit steget fullt ut, när solkombuden senast visat ett ganska slående bevis på parlamentarisk takt, då mellanrikslagen-, såsom man meddelat, utan all opposition gått igenom. Svenska regeringens hållning i ståtbållarfrågan;, konstitutionsutskottets varsamhet vid granskningen af statsrådets protokoll i samma fråga och den lifliga beröring, som uppstått mellan män med hufvud och hjerta blånd de båda brödrafolken, hafva nog haft sin del i utbredandet af ett allmänt vänligt sinnelag och detta sinnelag bör vara oss en borgen; att man hädanefter icke på någotdera hållet skall känna någon frestelse att röra upp hvad som för alltid bör ligga nere. Särskildt torde ock böra märkas, att just de samhällsmedlemmar i Norge, som kunde anges röna någon olägenhet af svenska riksbankens åtgärd, nemligen affärsmännen, nästan samt och synnerligen voro bland dem, som ifrigt yrkade på konventionens antagande. Det fans derföre så mycket mindre skäl att visa någon slags harm mot dessa; och vi kunna också helt och hållet utan vidare utredning tillbakavisa hvarje gissning åt det hållet. Vi kunna göra det så mycket helldre, som. riksbanken har de allra bästa grunder att stödja sig på, och som den verkligen icke kunde besluta på annat sätt, än som skett. s Den skiljnad i kurs mellan svenskt guldmynt och norskt, som riksbanken fastställt, motsvarar nemligen slagskatten, och riksbanken måste beräkna denna skiljnad, så länge norskt guldmynt icke är lagligt betalningsmedel i Sverge; och lagligt betalningsmedel är endast de länders mynt, hvilka deltagit i myntkonventionen. Derföre kan den svenska riksbanken endast till, dess guldvärde mottaga det norska guldmyntet. Riksbanken står under sträng kontroll; den är vida mera bunden i sin fria rätt att besluta och i sin verksamhet, än de flesta motsvarande bankinrättningar i andra länder. Det är då temligen klart, att den icke kunnat ställa till på samma sätt som den danska nationalbanken i Köpenhamn. Deremot lärer. det väl etå våra enskilda banker: öppet att visa grannlandet detta tillmötesgående, om de finna detta med sin fördel öfverensstämmande, hvarom dock kan blifva fråga. Vi hafva äfven hört den förhastade gissningen, att den danska nationalbankens beslut att till myntvärdet mottaga det norska guldmyntet skulle innebära någon dansk kurtis för våra bröder norrmännen. Vi tro oss dock veta, att ingen tanke ditåt har härför bestämt nationalbanken. Såsom en friare bankinrättning af annan art än vår svenska riksbank kan den ju, om den finner detta med någon sin beräknade fördel mera ötverensstämmande, fatta ett sådant beslut, utan att någon den minsta tanke på kurtis behöfver ligga derunder. Att för öfrigt stämningon här i Sverge är lika vänlig mot norrmännen, som stämningen i Norge mot avenskarne, det är fullt. antagligt. Vi hoppas också, att norrmännen derom skola blifva fullt öfverbevisade, då mellanrikslagen kommer före i våra kamrar. Och då det väl är erkändt, att Norge af nämda lag kommer att skörda en eller annan ny fördel, för hvilken, såsom fullt billig och berättigad; Sverge icke nu erhåller något vederlag — vi erinra om förslaget, att norska skepp skola få fritt tillträde till kustfart mellan svenska hamnar, hvilken rättighet redan förut tillkommer svenska fartyg beträffande norska farvatten — så må det väl vara ett tillräckligt bevis för den vänliga stämningen, om en sådan lag utan betydligaro motstånd antages af samma riks dag, som, huru gerna den ock önskat gifve statsråden en och annan. släng, dock för norr männens skull, skjutit papperen i ståthållarfrå gan utan apmärkning ifrån sig. AH : — —