Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 1

ännu djupare. Det var en kort paus, under hvilken baroneten utkämpade en inre strid och derefter hviskade den ljufva darrande stämman: — Jag vill aldrig lemna er, onkel; och jag — jag tycker om Guy, och om han tycker om mig — Ni förstår hvad jag menar. Sir Arthur förstod det. Trots det nöje hennes ord skänkte hans oegennyttiga hjerta, sammandrogos hans vackra drag konvulsiviskt af en inre smärta. Han kände i detta ögonblick huru högt hah älskade henne. Den passion, som legat slumrande i hans natur under åratal hade slutligen. brutit igenom sina fördämningar som en öfverfull flod och örversvämmade hela hans själ. 5 Men han framtvingade ett emåleende på sina bleka läppar och sade: — Guy behöfver blott se er för att älska er! Han känner mina önskningar, Blanche, och han vet att det är för att begära er hand som han skall komma hem; Flickan darrade och ett blygt, ljuft, lyckligt småleende spred sig öfver hennes ansigte. — onkel, sade hon, jag kan säga er hvad jag knappt vågat erkänna för mig sjeli. Jag — jag har tänkt på den framtid ni nu säger er ha utstakat för mig. Och — och jag vet att jag skall tycka om Guy. Det finnes ingen här på slottet Tressilian, som ej vet att förtälja ett raskt drag af honom under hans gosseålder. Han har varit mitt ideal! Innan sir Artbur hann svara, hördes en knackning på dörren, och en betjent inträdde med en bricka; hvarpå låg ett enda bref. Baroneten tog brefvet, och betjenten gick. — Det är från: Guy! utropade sir Arthur. Och poststämpeln utvisar att brefvet är inlemnadt i Marseille. Han är på hemvägen: . Han öppnades brefvet.-och genomläste hastigt dess innehåll.