Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 1

———.r—-— ban, lugnare, vet ni hvarföre jag skickade min son bort till ett utländskt universitet — hvarföre jag ej tillåtit honom att komma hem på fem år — hvarföre jag beröfvat mig sjelf hans älskeliga sällskap, hans beredvilliga -deltagande i mina sträfvanden? — Jag — jag vet ej. — Kan ni ej gissa det, lilla Blanche? sade sir Arthur antagande en faderlig ömhet; Jag hade lagt märke till, att en gosse och en flicka, uppfostrade såsom bror och syster; toro benägna för att betrakta hvarandra såsom sådana hela lifvet igenom; och jag vill ej att ni skall:betrakta Guy såsom.en bror, ioke : heller att han skulle betrakta er såsom en syster. Kan ni gissa hvarföre, Blanche? Rodnaden på den unga flickans kinder blef än djupare. Hon besvarade ej hans fråga. ; Baroneten tvingade sig sjelf att fortsätta. 4 — Från. det ögonblick då jag. tog er till mitt hem, sade han, då ni var en liten svartklädd faderoch moderlös flicka, längtade jag att erkänna er som min dotter. Jag skulle aldrig vilja. påyrka ett steg, som strede mot era. önskningar, men jag har länge drömt om att se er såsom hustru till min ädle son. Han for bort såsom en gladlynt, kärleksfull gosse. Jag ville att han, då ni nästa. gång, finge se honom, skulle vara en vacker behaglig ung man, sådan jag nu vet honom vara. Jag har tänkt, att han skulle vara öfverlägsen de flesta af våra ynglingar, att han skulle bli betagen i min oskyldiga, älskliga unga myndling, att han skulle anhålla om hennes hand och få den. Ni förstår mig ju, Blanche? Ej för hela verlden skulle jag vilja utöfva något tvång på ert tycke. Jag skulle ej vilja, att ni gifte er med Guy utan att älska honom; men om ni kunde fatta kärlek för honom och gifta er med honom, och jag visste att jag aldrig skulle förlora er ur mitt hem, skulle jag vara en mycket lycklig man: Det lilla guldlockiga hufvudet på hans knä sänktes