Göteborgsposten – 31 mars 1874, sida 1

— — — — Ifall någonting händer mig, Tressilian, så skicka underrättelser om det öde som drabbat mig till Hester Lowder, Mänchen. Glöm ej mina sista ord! Dessa voro verkligen hans sista ord, ty i detta ögonblick nådde stormen sin höjd, fartyget gick öfver på sidan, och vi slungades alla, kapten, besättning och passagerare i hafvet. Kort derefter blef jag uppkastad, hjelplös och medvetslös, på klipporna. Några medlidsamma sicilianska fiskare kommo till min räddning och gåfvo mig vård. De sökte utefter stranden och på klipporna, men af de fem som varit ombord på segelfartyget en timma förut var jag ensam räddad! Svag, sjuk och ledbruten som jag var, kunde jag ej qvarstanna nära scenen för denna förfärliga olyckshändelse. Jag seglade in till Palermo och for derifrån med ångbåten öfver till Marseille. Jag anlände till denna stad för knappt en timma sedan. Jag skall oförtöfvadt återvända till England. Jag känner ej era förhållanden till Jasper Lowder, men en sak vet jag — ni kan knappt sörja öfver hans död mer än jag gör. Han var min vän, min afbild, ty naturen hade gjort en sällsam likhet mellan oss båda. Jag höll så innerligt af honom, som om han varit min bror. Jag sörjer öfver, att jag ej fått låta honom begrafvas i vigd jord. Bilden af hans bleka ansigte liggande bland sjögräset i det grymma hafvet skall stå för min fantasi till min dödsdag. F3 Det återstår blott en sak att nämna. Jag har fattat den föreställningen, att ni på något sätt skulle vara beroende af den stackars Jasper! Jag beder er mottaga i hans namn inneslutna vexel på ett hundra pund, och jag önskar äfven att ni vänder er till mig för att få bjelp då ni blir i behof deraf. Det skall bli en tröst för mig att få visa mig välgörande mot den stackars Jaspers vänner,