Göteborgsposten – 31 mars 1874, sida 1

al d 200 IT Ör,e vI 201 d.U1— Riksdags-Kaleidoskop 1874. XXI Den 27 mars. Så länge någon fråga om dyrtidstillägg föreligger till behandling, kan man beräkna, att mer eller mindre karakteristiska uttalanden skola ske och att skarpa repliker skola vexlas i Andra kammaren. Så inträffade senast i går, då af K. M:t begärt, af statsutskottet afstyrkt, dyrtidstillägg för landssekreterarne i Södermanlands, Gotlands, Wermlands, Westmanlands, Jemtlands och Norrbottens län förekom. Förhållandet är, attsedan den goda tiden inträdde ha lagsökningsmålens antal nedgått högst betydligt och med den påföljd, att landssekreterarnes inkomster, isynnerhet i nyssnämnde län, reducerats så väsendtligt, att dessa tjenstemäns öfriga åligganden alldeles icke skäligt godtgöras med de inkomster, som nu af dem åtnjutas. Denna uppfattning hade icke statsutskottet velat acceptera, stödjande sig. vid åsigten, att landssekreterarne böra taga den goda tiden — d. v. s. den för andra svåra tiden — med den onda — d. v. 8. den för andra goda tiden. Att detta åskådningssätt skulle hyllas af Andra kammarens majoritet torde icke behöfva vidare framhållas. Att hr Carl Anders Larsson ansåg dyrtidstillägget icke böra beviljas derföre, att landsekreterarne nu ha utsigter att befordras till landshöfdingar, är ett af de originella argument, som denne talare ej sällan produceraf; men att han icke förr gitvit det en större utsträckning, är så till vida anmärkningsvärdt, som det ju är obestridligt, att många andra tjenatemän äfven ha utsigter att befordras till landshöfdingar och således just derföre icke borde erhålla dyrtidstillägg vid de tjenster, som af dem innehafvas. Men det, som egentligen gaf lit åt diskussionen, var landshöfd. Treffenbergs uppträdande. Han tog sig nemligen friheten meddela, så öppet och frimodigt som vanligt, att han insåge omöjligheten af att söka inverka på majoriteten och obeböfligheten af att söka inverka på minoriteten, då den — nu kom utmaningshandsken! — bestod af män, som egde både vilja och förmåga att bedöma och pröfva de förekommande frågorna. Det kunde förutses, att hr Treffenbergs uttalande beträffande omdömesförmågan hos majoriteten skulle ytterst illa upptagas, och då grefve Posse var hemrest, då hr Key redan i hufvudfrågan uppträdt, så påtog sig hr Jöns Rundbäck att både protestera mot hr Treffenbergs misshagliga uttalande och att vitsorda orättvisan i den utslungade beskyllningen. Han öfverlemnade åt sarisåen — hr Treftenberg, naturligtvis — att slå sig för sitt bröst, något, som den sistnämnde icke gör och icke heller behöfver göra. Hr Rundbäck talade så väl till majoritetens belåtenhet, att jemte det han under sitt föredrag uppmuntrades med flera rop: instämmer!, helsades han till slut med lifliga bravorop, en utmärkelse, som hittills icke vederfarits honom. Hrr Key och Benjaminsson protesterade äfven, men applåderades icke. Då hr Treffenberg härnäst uppträdde med den upplysningen, att hans ord blifvit missuppfattade, erbjöds — man kan säga ett efterlängtadt tillfälle för majoriteten att ådagalägga sin, af den förstnämnde missaktade omdömesförmåga. Hans nyss antydda förklaring möttes med talrika nej! nej! nej! Dessa protester dekontenanserade likväl alls icke hr Treffenberg, som mycket gladlynt hemställde, om det icke vore honom samma förmån förunnad som de lifdömda, att åtminstone först få förklara sig. Sorlet tystnade då; men förklaringen? — ja den borde ha misshagat majoriteten ändå mera, eller lika mycket som det yttrande, hvilket skulle förklaras — enär hr T. nu meddelade, att han aldrig velat bestrida, att majoriteten egde båda vilja och förmåga att pröfva, men pröfningsförmågan inskränktes af den trånga synkrets, inom hvilken majoritetens medlemmar i allmänhet befunno sig. Enär mot denna förklaring ingen protesterade