Göteborgsposten – 26 mars 1874, sida 1

Den ytterligt öfvergifna belägenhet hon på dette sätt hörde beskrifvas föranledde Olla till att vända sig till Tressilian och taga hans tunna hand i sin. — Stackars — stackars unge man! mumlade hon. Tressilian smekte hennes hand och upprepade i bevekande ton sitt förra tilltal till henne: — Sköna dame, lemna mig ej! — Han har fattet tycke för er, signorina, sade mrs Vicini, som ej förstod Guys ord, hvilka, såsom förut är nämndt, uttalades på engelska; Vanligtvis tyckes han vara rädd för främlingar. Då någon kommer denna vägen, gömmer kan sig i hyddan. Det är rätt väl, att vi se så få menniskor hos oss. Som doktorn öfvergifvit honom och ej kommer: hit mera, har jag tyckt att det kunde vara tid att äkalla en högre hjelp, och häromdagen tog jag honom med på en. pilgrimsfärd upp till Monte Pellegrino och till Palermos ekyddshelgon den heliga Rosalias grotta. Men det gjorde honom ej något godt. Kanhända om han blott kunde vidröra helgonrelikerna, skulle hans förnuft återkomma, sade hon tankfullt. Det värsta är, signorine, att den gode doktorn säger, att han kan lefva till dess han blir grånad gubbe. — Stackars unge man! sade Olla ånyo. Det skulle vara ett hårdt öde att lefva så länge beroende af främlingar, långt skild från sitt barndomshem. Och det förefaller mig ännu mera hårdt, att det ej skall finnas någon som. sörjer, honom. Om ni tillåter, signora Vicini, vill jag gerna komma ibland och försöka muntra upp honom. Han synes tycka om mig, och jag skulle kanhända skingra en del af den sorgbundenhet som nedtynger honom. Kanhända att jag äfven skulle kunna väcka en gnista af förstånd hos honom. Jag bor i Villa Bella Vista. Ah, ni vet det! Jag är en sysslolös flicka, mycket benägen för att vara ute i det fria och teckna af vackra naturscener, som jag träffar på, Om ni vill låta mig komma och be