Göteborgsposten – 26 mars 1874, sida 1

2———————————— se den stackars gossen: med sitt blodiga gapande sår, sina våta kläder och sitt likbleka ansigte. Vi skickade efter den gode doktor Spezzo, som undersökte honom och som eäger att han aldrig skall minnas något, aldrig känna igen sitt eget namn, aldrig veta något! Tårar af medlidande stego upp i Oilas ögon. — Har ni skrifvit till hans vänner? frågede hon. — Han har inga vänner, signorina. — Huru! inga vänner? Och den andre engelsmannen, hvem var han? — En förnäm engelsk lord, signorina. Denne gosse var hans reskamrat — ej betjent, milady, utan hans vän och följeslagare. Milordens namn var sir Tresolino. Han betalade frikostigt för att få denne stackars gosse vårdad. Han betalade den gode doktor Spezzos arvode och lemnade penningar till inköp af kläder åt den unge mannen. Men den stackars gossen äter knappt så mycket som kan mätta en fogel. Jag fruktar att ban skall dö! — Han vet ej sitt eget namn! mumlade Olla. Vet ni det, signora? — Ja, signorina. Det är ett besynnerligt namn — Jasper Lowder! — Jasper Lowder! upprepade Olla. Namnet är temligen anspråkslöst; men han ser ut som en furste, som lider af melankoli. : — Ja, tycker ni ej det, signorina? Tomaso, min man — hang namn är Tomaso Vicini och mitt Teresa — tycker att den stackars unge mannen ser långt ädlare och förnämare ut än hans vän och beskyddare. Men så är det här i verlden. Den ene har fått förmögenhet och rang, den andre skönhet. — Och han har ingen far, ingen mor, ingen fästmö, iogon anhörig, som lävgtar efter hans återkomst hem? yttrade Olla med ömt deltagande. — Nej, signoriva, och hvad mer är, han har ej något hem.