Göteborgsposten – 19 mars 1874, sida 1

och väntade, till dess han hört Vicinis och Palestro stiga upp till. den lilla vindsvåningen. Då gick han sakta fram till sängkanten och satte sig på den samt började uppmärksamt betrakta den sofvandes ansigte. : Huru hade ej några timmar förändrat det! Tre timmar förut hade det varit fullt af lif, strålande af lycka, godhet och intelligens. Nu var det dödsblekt, och äfven under sömnen hade det ett tomt, intetsägande uttryck, som utvisade att förståndet stigit ner från sin herrskarestol. Lowders läppar darrade. Han lyftade på det stackars förbundna hufvudet öch sade sakta: — Guy, Guy! Men i den sjukes ansigte förrådde ei ett drag, att örat uppfattade det framhviskade namnet. Lowder satt der timtels lika tyst och orörlig som Guy;. ljuset brann ut, och rummet höljdes i mörkerr. Men Lowder tillslöt ej en enda gång sina ögon till sömn. Han stirrade i mörkret timma efter timma, tänkande underliga tankar och uppgörande sällsamma planer, och under hela tiden låg den sjukes hufvud mot hans arm — nästan mot hans hjerta. Stormen aftog mer och mer samt upphörde slutligen alldeles ; det bleka dagsljuset smög in i det lilla rummet, och längre fram, sedan det blifvit full dager, hördes ljudet at det dagliga morgonarbetet från köket, men ännu rörde sig ej Lowder. Han väcktes slutligen upp ur sina tankar genom ett svagt ljud vid fönstret. Då han blickade upp, fick han se Palestros ansigte tryckt mot rutan. Ansigtet försvann i samma ögonblick Lowder kände igen det. En skugga af fruktan sväfvade öfver usurpatorns drag — en känsla af obehag uppstod hos honom. — Mannen synes misstänksam! mumlade han. Han torde bli farlig. Jag måste se hvart han tog vägen.