Göteborgsposten – 17 mars 1874, sida 1

Stockholms-korrespondens. Den 15 mars. Båda kamrarne ha nu antagit bevillningsutskottets förslag om allmänna bevillningen. Derigenom har ingen synnerlig förändring gjorts i nu gällande bevillningsförordning ; riksdagen har endast beslutit, för lättnad i kontrollen å testamentsbevillningen, att från 1000 till 5000 kronor förhöja det lägeta belopp, för hvilket testamentsbevillning eger rum, samt att förtydligande af föreskriften om fastighetstaxering bör vidtagas, för att intet missförstånd må ega rum om, att det fastighet åsatta taxeringsvärdet skall bibehållas under tre år, och som en bestämd utgångspunkt för beräkning af tiden för de hvart tredje år återkommande allmänna fastighetstaxeringarne har antagits 1873. Som anmärkningsvärdt vid riksdagsförhandlingarne i går kan antecknas, att statsutskottet äfven i Andra kammaren förlorade tre voteringar, ehuru det bör tilläggas, att de icke rörde några så särdeles riksvigtiga ärenden. Ej heller voro statsutakottets ledamöter rigtigt eniga i att t. ex. försvara utskottets utlåtande om riksgäldskontorets förvaltning för tiden från den 23 januari 1873 till och med den 12 eistl. februari. Det är icke lätt att i få ord antyda, hvad som låg på botten af denna dechargedebatt, som icke kan anses, äfven å oppononternas sida innefatta någon önskan att neka decharge åt hrr fullmäktige. Det var en pappersaffär, hvarom efter utseendet diskussionen. vände sig, en annons om inköp af papper för riksgäldskontorets räkning, den der blifvit affattad af riksgäldskontorets kommissariat på senare år annorlunda, än ursprungligen af fallmäktige blifvit bestämdt. Denna pappershistoria gafs större dimensioner endast genom en deraf uppkommen skriftvexling mellan egentligen en af fullmäktige i riksgäldskontoret, den yngste af de ledamöter Andra kammaren der insatt, och kommissariatet, en skriftvexling, i hvilken det tycktes att båda parterna förgått gig. Pluraliteten af fullmäktige ansåg sig icke med anledning af hvad, som förefallit, rättvisligen kunna tillgripa en så allvarsam utväg, som att förekalla och varna riksgäldskontorets tre kommissarier, af hvilka en, som i 33 år varit kontorets tjensteman, riksdag från riksdag erhållit förtroende att vara sekreterare på riksgäldsafdelningen i statsutskottet och en annan af Andra kammaren fortfarande är beklädd med förtroendeposten att fungera som dess sekreterare. Hvarken fullmäktige eller statsutskottet kunde finna sådant lämpligt, men inom Andra kammaren synes man vilja hafva uttryckt den opinionen, att fullmäktige skola vara herrar i sitt eget hus eller med andra ord, att kommissariatet der skall intaga samma ställ