Göteborgsposten – 17 mars 1874, sida 1

rande sformuläret användts allt sedan 1868, men någon oriktig uppgift hade kommisearierna ej uppsåtligt lemnat. Den förda skriftvexlingen mellan dem och den antydde tullmäktigen hade bort föras med större hofsamhet, men grefve Posse trodde icke, att sjelfva. saken rättvisligen kunde föranleda till någon åtgärd. Hvad som påtagligen i denna fråga utgjorde kärnpunkten, var icke, huruvida kommissarierna felaktigt förfarit, utan huruvida statsutskottet, som velat skydda den felaktige, egt befogenhet att utsträcka sin granskningsrätt till längre tid än vederborde, ty derpå berodde, dels huruvida näst sammanträdande revisorer skola granska riksgäldskontorets förvaltning under lika period som hittills skett, följaktligen taga vidare befattning med pappersfrågan, och dels huruvida den ansvarstrihet, som utskottet föreslagit, måtte beviljas fullmäktige, skulle omfatta ätven den tid, som utskottet sjelt granskat deras förvaltning. Genom den utgång, som denna fråga fick, inskränktes ansvarsfriheten till den rätta tiden och utskottets egen utsträckta granskningsåtgärd ogillades af kammaren, och deruti låg en sträng, men välförtjent tillrättavisning åt utskottet. I afseende på den af hr Heggström framstälda anmärkningen mot statsutskottet för dess underlåtenhet att yttra sig om Dalslands kanal och de preferansaktier, som befunnits värdelösa, så var det egentligen blott grefve Erik Sparre, som upptog stridshandsken, och då upplyst blef, att kanalbolaget numera till staten fullgör sina förbindelser, och att af de 200,000 kronor, som preferansaktierna afse, redan 120,000 kronor voro inbetalda, samt att grefve Sparre erbjudit sin personliga borgen för återstoden, så kom utskottet, med grefve Sparres biträde, lätt ifrån hr Heggströms anmärkning. (Forts.)