Göteborgsposten – 17 mars 1874, sida 1

IV. Den lilla procession, som bestod af de två sicilienarne med den stackars Guy Tressilians kropp emellan sig och Jasper Lowder, banade sig väg öfver klippor och stenbunden mark till den hydda, hvarifrån de båda infödda männen kommit, och hvars läge nu tydligt angafs genom det ljus, som glimmade genom den öppna dörren. Då männen kommo närmare hyddan, visade sig en qvinna på tröskeln med ett ljus i handen. ; Hennes utrop af förvåning framkallade en kort förklaring af den ene sicilianaren, den som tycktes tillhöra ett högre stånd och hvilken syntes nära qvinnans man. — Kom in! kom in! utbrast hon medlidsamt, då hon fått höra sammanhanget. De stackars engelsmännen! Helgonen bjelpe oss! Två stycken och skeppsbrutna, säger du, Tomaso! Ah, hvilken olycka! Männen inträdde i hyddan med sin börda. Det var en mycket anspråkslös boning, liten och låg, men dess inre var ovanligt prydligt och nätt samt vittnade om smak hos dem, som bodde der. Lemningarne af en måltid stodo på bordet. — Den här vägen, sade qvinnan i det hon öppnade dörren till ett litet inre rum. Lägg den stackars engelsmannen på bädden der. Är han död? De båda männen nedlade sin börda på den prydliga bädden och qvinnan höll ljuset, under det karlarne undersökte Guys sår. De röda ljusstrålarne föllo på det hvita ansigtet, på de tillslutna ögonen, den stela munnen det bruna håret genomdränkt af hafsvatten och klibbigt af blod. — Madre di Dio! utropade qvinnan deltagande; så ung! så skön! Han måste vara död! — Död eller döende! sade Jasper Lowder med en af sinnesrörelse nästan qväfd röst, ty huru sjelfvisk och sam