Göteborgsposten – 13 mars 1874, sida 2

nan vaknade. Hon sprang hastigt upp. Olla sof ännu med det lilla mörka hufvudet begrafvet i kudden och ett småleende uttryck öfver det intagande oskuldsfulla ensigtet. Mrs Popley klädde sig hastigt och gick ut i det yttre rummet, der hon drog upp gardinerna och ringde efter en domestik, för att få eldadt. Rummet var ljust och varmt, då Olla steg upp ur sin bädd. Mrs Popley biträdde henne med toiletten, och åter iklädd sin resdrägt kom hon ut i det yttre rummet. Dagen lofvade att bli vacker. Solen sken klart och vinden var nu lätt och angenäm. Ollas hjerta var uppfylldt af glädje. — Huru lycklig jag är! sade hon till sig sjelf. Jag känner mig så fri — så trygg! Mrs Popley ringde efter frukost, hvilken hon sedan på uppmaning af Olla delade med henne. Jim Popley tjenstgjorde liksom under aftonmåltiden såsom uppassare. Ollas sprittande munterhet gaf tillkänna, huru lätt hennes hjerta var, och att den börda som hvilat tung derpå var aslägsnad. Ingen skulle kunnat tro, att denna unga flicka, som visade sig så glad och förtroligt skämtsam med sina gamla tjenare, var en flykting, och att ankomsten af en fruktad fiende skulle ha förmågan att inom ett ögonblick förvandia hela hennes oskyldiga glädje till djup förteiflan. Frukosten slöts och bordet afdukades. — Om en timma skola vi gå ner till ångbåten, sade Olla, då hon åter befann sig ensam med sina trotjenare. Klockan är half elfva nu. Jag tog i natt min skada igen för de föregående nätternas sömnlöshet, och denna morgon är jag glad och lätt som en fogel. Hon spratt plötsligt till då lätta steg hördes i förstugen utanför, och hennes ansigte bleknade något. — Jag är ej van vid min nya frihet, sade hon. Jag tyckte att jag hörde hans steg! Oh, tänk om han likväl