Göteborgsposten – 12 mars 1874, sida 1

ögonblick af ångest och ofrivilliga böner kände Jasper Lovder sin tankekraft svika, och han blef medvetslös. Då han kom till sans igen, låg han på en klippig siciliansk strand, genomvåt, blödande ur sår, som han erhållit då han kastats mot klipporna, och svag som ett barn. Han öppnade ögonen matt. Öfver honom hängde de tunga mörka skyarne med strimmor af ljus här och der. Vinden hade uttömt sitt värsta raseri. Vågorna slogs mot klipporna, som om de voro ursinniga öfver att deras rof på dem funnit sin räddning. Lovder reste sig upp på armbågen. — Skeppsbruter.! mumlade han. Jag har kastats upp på stranden, under det de andra drunknat! Och det är rysligt! Jag har förlorat min bäste vän denna qväll. Han vred qvidande sina händer. — Han är död, denne ädle värmhjertade yngling, som skulle ha gjort så mycket för mig, och jag, så värdelös, jag är. räddad! Nu måste jag afstå från alla mina förhoppningar om ett beqvämt och yppigt lefnadssätt! I detta ögonblick blef han varse ettmörkt föremål på litet afstånd i vattnet. Vågorna kastade det mörka föremålet mot den uppskjutande ändan af en klippe, hvars öfriga del låg under vattnet. I samma ögonblick urskilde Lowder att det ifrågavarande föremålet var en menniskokropp. Han kröp närmare, och vågorna kastade kroppen upp på stranden ända fram till honom. Han förde sina händer till den liflösa kroppens ansigte. Huru kallt och vått det var! Det kändes som ansigtet på en död man! Lowders fingrar kommo i beröring med de mjuka mustascherna, och han fann nu att kroppen var hans ädle unge vän och beskyddare Guy Tressilians! Af de fem män, som en halftimma förut stått på det lilla fartygets däck, voro dessa båda qvar. Kaptenen och hans män hade alla funnit döden bland de grymma, rofgiriga vågorna. Lowder förde henden upp under sin väns väst, men han kunde ej märka några slag af bjertat. Han greps af förtviflan.