Göteborgsposten – 12 mars 1874, sida 1

don klassiska eller romantiska skolan. Det berättas i detta hänseende om honom fast otroliga drag, och vill man känna Victor Hugo från den sidan, kan man icke få någon bättre källa än någon af dem som höra till förläggarefirman Lacroix, Verboechoven C:o, som utgåfvo Les Nisörables och Lhomme qui rit samt mycket riktigt ru nerade sig på den senare affären. Det är en af dessa herrar, som berättat följande, hvilket onekligen är karakteristiskt. När honoraret för manuskriptet till Lhomme qui rit anlände till Guernsey, satt författaren och spisade sin dsjeuner, till hvilken såsom första rätt hörde färska sardiner. Han gjorde ett afbrött i sin måltid för att stapla upp framför sig den nyss ankomna summan — det var 400,000 francs i guld som en speciel kurir ifrån huset Lacroix hade fört med sig. Under tiden inkom skaldens hushållerska med nästa rätt, och frågade med en gammal trotjenarinnas förtrolighet huru sardinerna hade smakat. Förträffligt sade Hugo med fryntligheten hos en man, som bar god aptit och 400,000 francs framtör sig — hvad har ni betalt för dem — Tre sous dussinet. — Zre sous! är ni från förståndet? ni gör mig utfattig! ingen menniska betalar mer än två sous. Och det blef en stor scen, derunder Mästaren inför den förvånade budbärarens ögon visade sin olympiska vrede utan all romantisk omklädned i den renaste realistiska form. Franska akademien har under dessa dagar i en ovanlig grad sysselsatt den allmänna uppmärksamheten, med anledning af de halft skandalösa scener som der tilldragit sig före Emile Olliviers reception. Emile Ollivier, då det liberala kejsaredömets populäre minister, blef på våren 1870 nästan enhälligt (med 26 röster af 28) kallad att intaga Lamartines lediga stol. Denna hyllning kunde icke anses vederfaras honom hvarken såsom skald — ty han hade i hela sitt lif icke skrifvit så mycket som en sonett, icke heller såsom prosatör, ty hans litterära barlast var mer än lätt, icke ens såsom talare, ty han hade såsom sådan aldrig höjt sig till den böga vältalighetens konst; utan hvad man i honom ville utmärka var ministern, och akademien, som länge bildat en särskild och inflytelserik oppositionshärd mot kejsaredömet, ville genom detta val uttrycka sin försonliga stämning. Handlade den deruti rätt eller orätt? tankarne kunna derom vara delade och hvem som helst bar rätt att klandra valet utom akademien sjelf. Emellertid kommo alla dessa händeleer emellan, som enhvar känner, och när Ollivier efter nära fyra år, tillbragta i en tillbakadragenhet som liknar en landsflykt, återkommer till Paris och går att intaga sin plats i de odödliges krets, så gör man honom först en hop trakasserier och stänger sedermera helt sonika porten med förklaring att receptionen är uppskjuten på obestämd tid. Den nye akademikerns förnämste vedersakare är Guizot. Recipienten bade som bruket föreskrifver uppläst sitt tal för en komitså af akademien och den som skulle svara honom, den bekante och uppburne dramatiake författaren Emile Augier, bade vid samma tillfälle uppläst sitt tal. Detta skall enligt allas sammanstämmando omdöme ha varit ett mönster af takt, värdighet och finess. Var Olliviers detsamma? Det är någonting som den stora allmänbeten ännu icke känner till, ty talet är icke i närvarande stund offentliggjordt. Hufvudsumman är, att deruti förekom en byllning åt den aflidne kejsaren personligen, man säger också några ord till försvar och förklaring öfver hans politik. Och tiderna förändras — akademisterna med dem! Akademiens majoritet har återtagit sina gamla orlanistiska sympatier och fordrade nu af recipienten att han skall återtaga eller utstryka hvad han velat säga om kejsaren, en fordran som Ollivier besvarade på det enda sätt som var honom möjligt — med en bestämd vägran. Underhandlingarne fortsattes från akademiens sida, der man onekligen befann sig i klämma, men utan resultat, och slutet på visan blef det slags statskupp, hvarigenom akademien ajournerade hela ceremonien — kanske för alltid. Omdömena om hela denna sak äro visserligen mycket delade, men öfver hufvud taget är det akademien sjelf, som får: sitta hårdast emellan. Det är svårt att neka, hvilka tankar man för öfrigt må hysa om Ollivier och om hans inflytande på Frankrikes öden, att han svårligen kunnat handla annorlunda än han gjort. Men akademien borde ha förstått att undvika allt det buller, som denna händelse åstadkommit genom att utan grimaser svälja den soppa, som den sjelf hade lagat Big. I stället låt man publiken på förhand följa de nästan smått stormiga diskussionerna och det unnrörda vatt. I övaonhlietk af ångest