Göteborgsposten – 12 mars 1874, sida 1

Han lutade sig öfver relingen, och det upprörda vattnet stänkte honom häftigt i ensigtet. Tressilians hjerta värmdes för honom. — Min stackars vän! sade han; måste jag åter säga, att ni ej är utan vänner, så länge jag lefver? Min far har tillräckligt stort inflytande för att kunna skaffa er en god plats. Det der obehagliga förhållandet mellan er och er far torde en gång bli upphäfdt. Men om detta ej sker, så har ni tillräcklig kraft och beslutsamhet för att skapa er egen lycka! Han tryckte varmt Lowders hand och såg på honom med blickar fulla af det hjertligaste deltagande. Det hade blifvit ett tillfälligt uppehåll i stormen, en tillfällig ljusning på den mörka himlen; men medan dessa två unga män stodo der som bröder, utbrast storman ånyo med ökad styrka och (for: med ohejdadt raseri fram öfver det vildt skummande hafvet. Det var ej tid till samtal nu; ; vinden tjöt, så alt orden knappt skulle kunnat höras — den storm som föregått hade blott varit förspelet till detta förfärliga utbrott. Det krakade i fogningarne på det lilla fartyget, som kastades redlöst framåt af de hvitskummande vågorna. — Madre di Dio! utropade kaptenen, det är ute med oss, signores; jag kan ej dubblera udden i detta mörker. Vi skola stöta på klipporna! St. Antonius hjelpe oss! Sjömännen upprepade hans klagan. De båda unga engelsmännen, bleka men lugna, insågo faran och knäppte ibop sina händer under tystnad. Under de nästa minuterna förnams iogenting annat än stormens gräsliga tjut. Derpå hördes ett buller, jemförligt med ett kanonskott i styrka, det lilla fartyget derrade, liksom vacklade och drogs derefter på sidan. Det hade stött emot en klippa! Ett ögonblick senare kämpade både besättning och passagerare i de svarta böljorna! Efter några ögonblicks föfänga bemödenden, några