Göteborgsposten – 12 mars 1874, sida 1

AHLNeE: 10 bre Ereeplåret— tUe ÅA?3EZE8gewaraszaze e Bref från Paris, (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 4 mars 1874. Den, som i dessa dagar passerar förbi Industripalatset vid Champs Elys6es eller Hötel de Ville eller vissa af mairierna, kan bli vitne till ett mindre vanligt skådespel. Det är lottdragniogen som pågår för de unge män, som i år skola kallas under fanorna, såsom termen lyder, d. v. 8. fullgöra sin värnepligt. Konskriptionen i dess gamla form är visserligen afskaffad, men den nya allmänna obligatoriska tjonstgöringen är ännu ej fullständigt genomförd, och det existerar fortfarande -goda nummer och dåliga nummer, som dragas fram ur urnan och mottagas, de förra säkert med egoistisk glädje, de senare med mera blandade patriotiska känslor. Det är icke någon småsak att för några år ryckas bort ifrån sitt hem eller sina sysselsättningar för att lefva soldatens lif i kasernen, och det är blott ett fåtal som befinner sig i den lyckliga ställningen att kunna och få göra sin militärtjenst såsom volontärer för ett år på egen bekostnad, för att under det året utbilda sig till underofficerare. Ännu lifligare än af de unge männen sjelfva kännes denna uppoffring af föräldrarne, som i täta grupper stå samlade utanför rummet, der dragningen pågår och oroligt vänta på utgången. Mammorna och papporna utvexla sina betraktelser öfver lagens tyranni, och det gemensamma. bekymret sammanför till ömsesidiga förtroenden personer, som aldrig förr sett hvarandra och höra till olika klasser, borgarefruar i svarta sidenklädningar (Parisiskans uniform!) med tournure och blomvippa i hatten, arbotarehustrur med sina snygga hvita mössor, och bondgummor från banlieuen med sina träskor, korta kjolar och besynnerliga hufvadbonader. Ungdomarne sjelfva, som äro dagens hjeltar, hålla på bästa sätt modet uppe bäde i medoch motgången, och om också de, som draga ett dåligt nummer, inom sig känna någon sorg, så visar sig denna dock merändels i rosenrödt. Utanför byråerna hålla fiaker-kuskar med sina åkdon prydda med trefärgade fanor, och holfva eller hela dussinet (om vagnen är något så när rymlig och kusken medgörlig) af de konskriberade lasea sig upp i fiakern och köra sjungande genom gatorna till något litet värdshus vid de yttre boulevarderna för att göra sig glada under en af sina sista frihetsdagar. Poliskonstaplarne, som se ett sådant lass, högljudt skrålande någon fosterländsk sång eller någon kuplett ur ÅMadame Angots dotter, draga sörbi, småle endast godmodigt i stället för att anbefalla tystnad, och tänka förmodligon — de flesta af stadssergeanterna äro sjelfva gamla militärer — som gumman sade till kalfven: dansa, dansa, du blir väl späkt! Medan man i Sverige ända sedan årets början, tror jag, kunnat förnöja sig med Victor Hugos nya roman 1793, så har den först nu här utkommit i originalet och utgör naturligtris den förnämsta litterära nyheten för dagen. Men antingen bedrager jag mig mycket. eller blef publikens hänförelse i det närmaste uttömd vid Les Dlisrables födelse, ty oaktadt all den verkligen beundransvärda konstmessighet, hvarmed vid hvarje nytt arbetes framträdande författarens politiska beundrare och litterära lofsjungare söka att blåsa upp entusiasmen, förblifver allmänheten temligen kall. Kritiken kommer i rörelse för några dagar, men det är allt. Det är emellertid under dessa dagar rätt roligt att läsa den litterära afdelningen, i tidningarne och revyerna, isynnerhet i dem som höra till de fanatiska Hugotillbedjarne. Jag säger tillbedjarne, ty den gamle skalden är för somliga Mästaren, den absoluta Fullkomligheten sjelf, en Gud som det icke är jordmaskarne tillåtet att nalkas annat än knäböjande. Man har icke rätt att kritisera eller recensera, ens att avalysera Hans verk — höfves det infusoriet att diskutera stjernan? kan sandkornet sätta sig upp emot Himalaya? bör vattenslussen gifva sig till att möta oceanen? ÅAtomen kan icke fatta dimensionerna af det oändliga! Nattlampan frågar icke solen: hvarsöre: . . . (detta abracadabra läses ordagrant i Rappel.) Denna oupphörliga rörelse har visst slutat med att icke obetydligt törblinda den gamles egen syn, och han skådar redan länge sedan icke mera tingen aanat än -återspeglade i den focus som heter Victor Hugo och som för honom är verldens medelpunkt. Antitesen i ider och uttryck har blifvit hans ideal, såsom uttrycket af hans egen personlighet. — Men lyckligtvis för bonom har han i allt hvad som rörer de praktiska och ekonomiska sidorna af sakerna bibebållit en synskärpa såsom ivgen författare före honom, vare sig af — — —————