Göteborgsposten – 11 mars 1874, sida 1

AQAQA ——— Riksdags-Kaleidoskop 1874. XIV. — (Forts. fr. n:o 57.) Nästa ärende, som i Andra kammaren till behandling företogs, var visserligen icke egentligen af storartad beskaffenhet, men det gaf ganska åskådligt vid handen, att då representationen sjelf: och nästan omedelbart inlåter sig på reorganisationer, så går det ingalunda så lätt att reformera, som äfven den föreställer sig. Enär riksdagen förut beslutit att en del af de bestyr, som ålegat riksgäldskontoret, skulle af statskontoret öfvertagas, följde deraf, att det förstnämnda kontorets tjenstemannapersonal kan betydligt minskas. Sistlidne års riksdag beslöt med anledning häraf, att dess sallmäktige skulle låta utarbeta och derefter granska samt sådant det blefve af fullmäktige gilladt, uvderställa riksdagens pröfning och fastställelse ett förslag till reglering af förvaltningsbestyren och tjenstegöromålen inom riksgäldskontoret, jemte aflöningsstat för dervarande tjenstemannapersonal. Redan det förefaller lite besynnerligt, att förslaget icke skulle omedelbart uppgöras af fullmäktige, och man kan nästan förmoda, att riksdagen icke ansåg dem vuxna ett sådant bestyr. De uppdrogo också åt en komits att utarbeta förslaget, och den bestod af fyra bland kontorets tjenstemän, neml. de tre kommissarierna och sekreteraren. Dessa föreslogo att kontorets tjenstemän framdeles skulle komma att utgöras af en sekreterare och ombudsman, en kanslist i fullmäktiges expedition, tre kommissarier, en revisor, en bokhållare samt tre kammarskrifvare, hvarefter tjenstemännens avtal, nu 17, komme att förminskas till tio. Fullmäktige ansågo, att enär de bestämda göromålens öfverflyttning till statskontoret först i medlet af sistl. januari månad kunnat verkställas, ingen erfarenhet ännu vunnits huru reorganisationen borde genomföras och att förslag till definitivt ordnande af förvaltningsbestyren och tjenstegöromålen således icke kunde förr än till nästkommande års riksdag afgifvas. Tills en definitiv reglering blef af rikedagen antagen, ansågo likväl fullmäktige nödigt att erhålla. större makt och myndighet än reglementet tillerkänner dem, och att på indragningsstat kunna förflytta tjenstemän samt att få ordna tjenstegöromålen m. m. Allt hvad fullmäktige sålunda framställt hade vunnit statsutskottets godkännande, och utskottet hade desto grundligare kunnat sätta sig in i frågan, som den blifvit handlagd på riksgäldsafdelningen, hvars sekreterare, hvilken uppsatt utlåtandet, tillika är kommissarie i riksgäldskontoret. Då dertill kom, att ingen reservation var vid utlåtandet fogad, antogs såsom otvifvelaktigt, att hvad i det blifvit hemstäldt skulle: af riksdagen utan all gensägelse bifallas, och således faktiskt ådagaläggas, att när representationen sjelf tog en reform om hand, den kunde utföras både snabbt och väl. Men ödet hade annorlunda förordnat. Då atatsutskottets utlåtande föredrogs i Andra kammaren — i den Första bifölls det utan diskussion — uppträdde först hr Carl Aunders Larsson, hvilken ansåg det högst besynnerligt, att utskottet alls icke fästat afseende på statsrevisorornas af honom i motionsväg upptagna framställning att kommissariatet i riksgäldskontoret skulle indragas. Denne talare slutade emellertid sitt anförande, besynnerligt nog, dermed att han icke ville yrka någon förändring i det beslut, hvartill utskottet kommit: han böjde sig ödmjukt för utskottets auktoritet. Derefter fick hr Hedin ordet. Med wyeken skärpa, men stundom skämtsamt, granskade han utskottsbetänkandet, framhöll de besynnerligheter som deri förekommo, ansåg det hafva kommit till riksdagen som en tjuf om natten; i stället för att denna fråga bort bebandlats i sammanhang med öfriga frågor rörande riksgäldskontoret. Det mest klandervärda ansåg dock. tal. vara att utekottet på ett maskerat sätt hade föreslagit löneförbättringar för göromål, som i betänkandet kallades nya och ökade, men som i sjelfva verket voro gamla och minskade. Under detta äfven för sin vidlyftighet märkvärdiga betänkande var visserligen den vanliga signaturen Arvid Fr:son Posse anbringad, men om det tillät sig tal. säga: rösten är Jakobs, handen är Esaus. . Tal. yrkade afslag å utskottets framställning. Under det hr Hedin bade ordet aflägsnade sig grefve Posse och snart äfven he Key, öfverlemnande åt hrr Jöns Rundbäck och Carl Ifvarsson det föga angeräma åliggandet att försvara utskottets åtgärd. Den senare erkände dock att han var tveksam angående utskottets förslag, men förkastades det, så hade man stängt vägen för en framtida förbättring. Han