Göteborgsposten – 11 mars 1874, sida 1

för. Tror ni, att jag kallat er vän och broder så länge och hållit så mycket af er för att förlora er nu? Min afsigt var att skrifva till min far rörande er och er framtid, Jasper, men det bref jag i går mottog och hvari han plötsligt kallar mig tillbaka hem gör, att jag måste återvända, innan jag hunnit skrifva till honom. Jag skall från Marseille telegrafera, att ni kommer hem med mig, och ni vill ja göra det eller hur? Ni vill väl ej öfvergifva mig, min vän och kamrat — min bror? Jag skall åtaga mig att sörja för er framtid; jag skall draga försorg om, att ni erhåller en så indrägtig plåts som era talanger göra er berättigade till. Ni har ju inga band, som qvarhålla er på kontinenten? Ett gällsamt uttryck for öfver Jasper Lowders ansigte. — Nej, jag har inga band, svarade han hastigt. — Och ni skall följa mig till mitt hem? — Hvad skall er far säga om att jag kommer? frågade Lowder. Han skall tycka att ert ädelmod är allt för fantastiskt. Han skall köra bort den legda reskamrat, som vågar likna hans son så mycket — En störtsjö, som for öfver däcket, afbröt honom i talet. — Ni gör min far orätt, svarade Tressilian, sedan fartyget rätat upp sig igen. Han är den ädlaste man på jorden — varmhjertad, pålitlig, hederlig, ensam riddersman. Han skall välkomna mina vänner, som om de voro hars egna. Ni skall älska honom lika mycket som jag gör, Jasper, då ni lär känna honom. — Det förefaller dock ej som om han hyste så särdeles stor kärlek för er, eftersom ni verit borta i hela fem åren och han ej förr än nu hemkallat er, anmärkte Lowder. Vid en tillfällig ljusglimt, som genombröt de mörka molnen, märkte han att unge Tressilians ansigte öfverdrogs af en glödande rodnad.