Göteborgsposten – 5 mars 1874, sida 1

finge återkomma till mitt hus — att jag skulle förblifva trogen den man, till hvilken jag sålt mig. Han uppmanade mig till att fly med sig, och jag gaf honom förebråelser för denna förolämpning. Han lemnade mig, och jag gick upp på mitt rum. Då fenn jag, att min man varit hemma och hört det samtal, som hållits mellan mig och Tentamour, och att han — min man — försvunnit och tagit med sig vårt barn. Jag förtjenade straffet, men ack, det var förfärligt! Mitt lilla barn! min stackars flicka! Jag har sörjt henne från den dagen allt intill detta ögonblick, såsom Rachel fordom sörjde, utan att låta sig tröstas. — Sörjde ni äfven er man? — Nej, nej — jeg älskade honom aldrig; men jag beklagade honom — ja det gjorde jag verkligen. Han dog kort efteråt, hörde jag af hans syster, mrs Molineux, som sjelf är död; och baruet — mitt lilla barn, dog äfven. Jag vet ej ens, hvar hon ligger begrafven, min lilla älskade flicka. Jag var svag och tadelvärd på den tiden, mr Tempest, ty det är tadelvärdt och svagt att gifta sig med en hederlig mun, som gifver hela sin kärlek, hela sitt hjerta — att gifta sig med honom, säger jeg, för hans penningars skull. Jeg försöker ej att urskulda mig. Jag har ingen ursäkt att förebära, utom att jag stod under min mors inflytande och gjorde såsom hon bad mig. Jag åtefsåg ej Tentamour på ett år. Sedan började han besöka mig. Sedan nyheten kommit om sir Ruperts död, förlofvade jag mig med lord Tentamour såsom ett slags ersättning för honom för det onda jag gjort honom. Men efter vår förlofning blef det missförstånd mellad oss. Han var. svartejuk, och jag blef kall och bitter. Jag tror nu, att jag aldrig älskat honom, och slutet blef att jag såsom en handling af rättvisa mot honom och mig sjelf vägrade att ingå ett andra giftermål utan kärlek. Har jag rättfärdigat mig i era ögon, mr Tempest, beträffande min brytning med lord Tentamour? Jag kunde ej handla så orätt emot ho