Göteborgsposten – 3 mars 1874, sida 2

uppgick till 243 döde och sårade, deraf 2 officerare i döde och 9 i sårade; deras bundsförvandters törlust kunde ej angifvas, mon var betydlig, isynnerhet bland Houssaerna. Staben var högligen utsatt för elden, men led intet. Ergelasmnännen kastade fienden ur hans ställningar och bivuakerade om natten på valplatsen. Hvad aschantiernas förlust beträffar, föreligga inga upplysningar, men den tyckes ha varit utomordentligt stor. Enligt hvad vi förut känna, höll general Wolseley sitt intåg i Kumassie efter fyra dagars strid, och slaget d. 31:ste synes således endast ha varit inledningen till en följd af fäktningar, hvilka slutats med fullständigt nederlag för aschantierna. All fruktan för, att expeditionen skulle misslyckas, kan således nu anses häfd, men det är dock intressant att iakttagaj den verkan, som underrättelsen om striden vid Acrombos frambragt i London. Så skrifver t. ex. Times i en ledande artikel: De nyheter, vi offentliggöra från aschantikriget, äro visserligen egnade att ingifva en hög grad af oro. Vi ha lidit förluster, dem landet måste högligen beklaga; vi ha förlorat mellan 210 och 250 man, flere af våra skickligaste officerare ha dödats, och äfven om vi gå segrande ur striden, måste vi sörja öfver den grymma nödvändighet, som bragt oss till att utsätta blomman af vår här för ett sådant-öde. Det är uppenbart, att aschantiernas konung endast inlåtit eig på underhandlingar för att hindra vårt intåg i hans hufvudstad, och att han beslutat göra motstånd till det yttersta, då vi ej ville afstå derifrän. Konungen har begagnat tiden till att samla en här och gjort ett förtvifladt motstånd. Han har blitvit slagen, och vi erfara, att vår marsch ej blifvit hejdad. Men å andra sidan tjenar det till intet att dölja, att expeditionen är omgitven af stora faror. Segern är dyrköpt; i Cape Coast Castle tror man, att vår general saknar trupper. Det 42:dra regementet, som sörlorade i slaget 9 officerare och 105 man, hade några dagar förut skickat 200 sjuka till kusten. Sjukdom måste ha gjort stora luckor i vår styrka, hvilken redan förut var väl liten. Om aschantierna kunna motstå oss med sin förtviflade tapperhet, ha vi skäl till allvarliga tarhågor. Vårt enda hopp hvilar nu på ett snabbt framryckande, men äfven detta är farligt gentemot en så tapper fiende. xVi kunna lätt bli asskurna från kusten; det säges, att en stor fientlig styrka står i sydvest, våra dragare ha angripits och dödats på vägen, och man har måst skicka tillbaka ett regemente för att betäcka transporterna. Om detta är sant, kan man deraf sluta till, att expeditionens ställning är högst kritisk. Vi afvakta med stor oro närmare underrättelser; ty vi veta, att om segren ej blir vår innan mycket kort tid, så skola vi få en ny fiende i klimatet, och emot en sådan motståndare är det hopplöst att strida. Ett par dagar senare anslår dock Times en lugnare ton.