Göteborgsposten – 3 mars 1874, sida 2

velat äkalla en högre hjelp. Derefter sade hon i skarp ton : — Ni är lik de andra, och jag tror ej att ni är polistjensteman. Gå härifrån. Skall en hederlig familj göras vansinnig af så många förfrågningar om en och samma person. Jag vet ingenting. Gå, gå! Bisset, som var van att ha med qvinnor att göra, insåg det ingenting kunde vinnas genom ett längre qvarstannande. Han måste taga sin tillflykt till list för att erhålla ett samtal med Bernice. Han bad derföre om ursäkt för det besvär han gjort och drog sig långsamt bort från värdinnan. Men han gick ej genast från lokalen. Han stannade vid ett bord för att dricka en kopp kaffe och äta några tårtor samt var på det sättet upptagen under en halftimma. Hela denna tid stod madame Bongateau beslutsamt på vakt vid dörren till det inre rummet och flyttade ej sin blick ifrån honom. Slutligen gick Bisset. Då rusade madame in i det inre rummet. Inom en minut var polistjenstemannen tillbaka igen för att söka en förlorad handske, såsom han sade. Han skyndade genom butiken till dörren till det inre rummet. Han försökte öppna dörren. Den var låst på innersidan. Någon nalkades dörren för att låsa upp den. Nu tycktes det som om Bisset skulle vinna framgång. Men äfven i sista ögonblicket blef hans förhoppning gäckad. Monsieur kom med en dansmästares graciösa steg framtrippande till polistjenstemannen och ropade genom nyckelhålet: — Öppna ej; det är icke jag, min engel, som vill in, utan sprätten har kommit tillbaka. Ett svar kom från madame derinifrån, betecknande att hon hörde och förstod. Bisset drog sig bort från dörren. Monsieur bugade sig med ett gäckande smålöje.