Göteborgsposten – 3 mars 1874, sida 1

deraf blef alls icke angenämt för den sistnämde. H. exc. yttrade sig visserligen allvarligt, men stundom låg i allvaret äfven ett fint skämt öfver de fakta br Key trodde sig hafva producerat. Då grefve Posse och hr Key redan uppträdt på arenan, var det så naturligt, att äfven frih, Ericson skulle uppträda der: hans ställning — återigen ställningen! — nödgade honom dertill, kanske ock behofvet att tala, i alla fall åtrån att dela segerns pris med de båda andra. Han lät utrikesministern veta, att man framför allt fordrade större effekt af de diplomatiska agenternas verksamhet. Det föreföll nästan, som fordrade friherren af dem en sådan verksamhet, som han sjelf utöfvar; för öfrigt hade han sig ej bekant, om de insände någre rapporter — till hans kännedom hade dessa i alla fall icke kommit. Måhända hade hr Key genomskådat frih. Ericson — otroligt kan det väl förefalla — men det vissa är, att hr Key ännu en gång tog till ordet och med den för honom mindre angenäma effekten, att han, såsom väl en hel mängd tyckte sig finna, gjorde sig litet löjlig. Han meddelade, bland annat, att han företagit en längre utländsk resa (skildrad i några skizzer i Ny Illustrerad Tidning, hvilka rekommenderas till hastig genomläsning), men han hade derundrr förgäfves sökt att komma i berörmg med våra ministrar: äfven de hade varit på resande fot. Det måste medgifvas: för en så framstående man måtte det vara harmligt, att icke blifva uppvaktad eller bespisad af våra ministrar, utan blott möta on Sgchastaffär, eller kanske en liten legationseekter; men ett sådant missöde måste ju framdeles drabba honom, om de diplomatiska anordningarne ställas så, som han vill att utrikesministern skall åstadkomma det? Ehuru utrikesministern redan upplyst, att inga utländska sändebud voro anställda hos khediven i Egypten, vidhöll ändå hr Key strängt sitt påstående, att Sverige-Norge borde anställa en minister i Alexandria på försök (f. stallmästaren Demirgian måhända, ty han är ju husegare der?). För öfrigt lade han mycken vigt på, att en förändrad anda blef ingjuten i våra diplomater — hans egen anda, eller frih. Ericsons anda uppgafs dock ej. Hr Ola Boson Olsson tyckte förmodligen, att någon af folket också borde uppträda — ty huru det än var, så hade ju aristokratien legat mest i diskussionen — och så gaf äfven han utrikesministern åtskilliga goda råd, dessa grundade på iakttagelser som den förre gjort i egenskap af statsrevisor. Denne talare höll sig emellertid inom den lägre regionen — konsularregionen — och framhöll den at några statsrevisorer uppställda rent af befängda idn, att konsulerna borde aflönas i den mån svenska och norska fartyg besökte de hamnar, der konsulerna voro anställda, ett aflöningssätt till och med mindre rimligt än att aflöna hrr riksdagsmän efter det antal gånger de uppträda som talare och det antal ord de förbruka. H. exo. Björnstjerna uppträdde ännu en gång. Det var påtagligt hans föresats att punkt för punkt bekämpa sina motståndare, och att icke låta någon enda oriktig uppgift — ej ens en enda dumhet — blifva obemött, och så upptog han allt hvad som hörde till dessa begge kategorier till granskning och vederläggning. Af hrr Keys och Olssons insagor återstod derefter intet af det ringaste värde. Hr Key hade till en god del redan slagit ibjäl sig sjelf; den sista lifsgnistan flydde efter den massage som utrikesministern egnade honom. Och beträffande statsrevisorernes af hr Ola B. Olsson uppställda aflöningssystem för konsulerna — nämnde revisorers förmenta odödlighetsverk — så föll äfven det genom utrikesministerns försorg. Om dessa revisorer endast en halftimma velat samtala med h. exc., så skulle de öfvertygats om, att deras åsigt var komplett rasande. Den i hög grad öfverraskande händelsen inträffade slutligen, att då votering anställdes så antogs K. M:ts förslag med 91 röster mo: 68. Till denna för utrikesministern lysande seger bidrog högst väsendtligt, fastän på ett alldeles rasande sätt, isynnerhet hr Key och dernäst frih. Ericson, af hvilka den förre ytter ligare ådagalagt sin förmåga i en föga härmningsvärd genre. Man kan likväl på båda tilllämpa Torslows ord till en skådespelare: Herre! Man framstår icke som originel derigenom att man låter sin naturliga klumpighe få fritt aflopp. Ödet fogade så, att statsutskottet skulle lida ännu ett nederlag i torsdags afton — och till detta nederlag bidrog äfven hr Key, ehurt omedvetet. Utskottets majoritet hade afstyrk det af K. M:t begärda anslaget för Sveriges ( deltagande vid verldsutställningen i Filadelsi — —