Göteborgsposten – 2 mars 1874, sida 1

mer än alla andra domare att vara verksamma utom tjensteåliggandet? Hvarföro icke äfven taga deras arbeteförmåga i anspråk för det allmänna bästa? Och om de mottaga och utföra uppdrag utan arvode, åsidosätta de då sina tjensteåligganden mindre, än om de utföra uppdragen med arvode? Den egentliga striden om dyrtidstillägget utkämpades då 5:te punkten i betänkandet föredrogs: den rörde visserligen blott justiekanslersexpeditionen, men för den var dyrtidstilllägget omnämdt första gången. Striden gällde emellertid endast huruvida det af utskottet afstyrkta dyrtidstillägget för innevarande år skulie beviljas. Det kan icke nog framhållas såsom betecknande för utskottets rättrådighet, att sedan utskottet såsom obsstridligt erkänt, att vefter tiden för senaste allmänna regleringen af aflöningen för civile tjenstemän bar priset på de flesta förnödenheter etegrats i högst väsendtlig grad — och att denna stegring måste verka särdeles menligt för alla som för sin utkomst äro hänvisade till en viss bestämd inkomst — samt medgifvet såsom uppenbart att statens embotsoch tjenstemän numera befinna sig i afseende på aflöningsförhållondena i vida sämre ställning än den, som genom berörda lönereglering dem bereddes — så tillägges, att vunder den korta tid som förflutit sedan nu gällande statsreglering af riksdagen fastställdes, torde emellertid någon så betydlig förändring i prisförhållandena icke hafva egt rum, att den skulle kunna anses nödvändiggöra rubbning af samma statsreglering och påkalla förhöjning i aflöningar, som till en del för en redan förfluten tid belöpa — och på grund at detta räsonnement är det som dyrtidstillägget för 1874 afstyrktes. Jag föreställer mig, att hela denna utskottets motivering — jag vill icke fästa mig vid det ologiska i hela uppställningen — skall bereda 1874 års statsutakott ett särskildt, alls icke afondsvärdt rum i vår riksdags historia. Men huru tillvägagick nu grefve Posse, då han å dragande kall skulle försvara den ofvan citerade motiveringen? Jo, såsom endast hr Jöns Pehrsson skulle gjort och knappast han. Den ädle grefven upplyste, att motiveringen, hvari erkändes behotvet af dyrtidstillägg, afsåge icks 1874, utan samma tillägg nästa år. Detta uttalande tvekade han icke att göra inför en sörsamling, der hvar och en hade utskottsbetärkandet samö sig och eåledes sjelf kunde kontrollera hans hänsynslösa uppgift. Och det är likvisst denne representant, som man velat göra till en af konungens rådgifvare! Men den ädle gresvens ställning är sådan, att han måste säga hvad ingen annan inom det parti han tillhör vill uttala: han måste, då så är nödigt, förtyda till och med sådana uttalanden till hvilka han sjelf medverkat och sjelf dikterat, så snart de befinnas besvärliga. Han tillåter sig allt och vågar allt för att framstå eom den förste på ett område, der egentligen ingen gör honom platsen stridig. Han ordade nu derom att embetsmannaklassen xvare sig med eller utan namnstämpel i två hundra år varit förherskande; men han förteg — och deri gjorde han klokt — att hela hans eget sträfvande går ut på att åter införa namnstämpeln och att han villigt skulle åtaga sig att sjelf sköta den, påtagligen med samma resultat som Frihetstiden gifvit vid haaden. Han kunde icke föraeka, att föregående riksdagar ofta beviljat anslag å ett löpande års budget, Åmen det borde ej göras till regel. Är då ej dyrtidstillägget för 1874 ett undantagsförhållande, påkalladt af omständigheter som utskottet i sin egen motivering erkände såsom obestridliga och uppenbara? Då socialdemokraten Hasselmann i tyska riksdagen yttrade: bröd är frihet — frihet bröd, så vägrar grefve Posse i Andra kammaren embetsmännen visst icke friheten, men i är vill han knappa in brödet för dem; friheten få de gratis utan rubbning af budgeten. Då den ädle grefven angrep statsrådets ledamöter derföre att äfven dyrtidstillägg för dem uppförts, så visste han ganska väl, att om ej så skett skulle äfven det sagts: de vilja beröfva sina efterträdars en väl behöflig inkomst: ty att grefven är verksam för en snar ministörförändring är väl icke tvifvel underkastadt, ehuru lika otvifvelaktigt är att, om han får vara med om den nya ministerlistans upprättande, torde derpå namn blifva uppförda, hvilkas resp. egare äro villiga att tjena för äran blott möjligen med en sådan remuneration som i Dagens Nyheter föreslås för Första kammarens blifvande voteringsmaskiner. Att jag allenast hållit mig vid en af lapdtmannapartiets förare, att jag alls icke fästat mig de öfriga stjernorna i samma grupp, har skett derföre att äras den, som äras bör, och priset för dagens seger bör tilldelas grefve Posse i första rommet. Att äfven i Första kammaren dyrtidstidstillägget för innevarande år icke beviljades, (voteringen der utföll med en rösts öfvervigt) skall naturligtvis än mera öka majoritetens i Andra kammaren öfvermod. Då för några degar sedan De Geerska partiet illa noterades i landtmannapartiets pressorgan, har det nu upptagits till nåder igen. Det är obestridligt, att om De Geerska partiet, som det nu kallag, emedan det icke vill kallas Ålandtmannapartiet i Första kammaren, kan sammanhållas och kan framgent utgöra majoriteten der, så måste det blifva ett lydigt verktyg i händerna på Andra kammarens majoritet; men också med den verkan att den Första förlorar sin karaktär, utan att derigenom vinna i anseende. Det är uppenbart, att den kompromiss, som vid sistlidoe riksdag ingicks mellan Första och I Andra kammaren i afseende på grundskatteoch indaelningsverksfrågorna. äfvensom om kom