Göteborgsposten – 2 mars 1874, sida 1

beskaffenhet, att de af majoriteten i Andra kammaren och äfven af allmänheten måste betraktas såsom påverkade af det alltjemt upprepade hotet i afeeende på de nästa år förestående talrika valen till Första kammaren. Detta hot skall förnyas hvarje gång någon fråga vid denna och nästa riksdag förekommer, i hvilken Andra kammarens majoritet vill diktera beslutet. Från och med d. 25 februari 1874 måste man anse Första kammarens hållning såsom oberäknelig — ett ändå strängare ord ligger nära till hands. Men om nu verkligen vore förhållandet, såsom af några talare frambölle, att i dyrtidstillägget för 1874 låg en social fråga och något vida mera än grefve Gösta Posse angaf: räddningen af tre millioner kronor, huru utreddes då denna tråga i Första kammaren? Uppträdde de mest framstående männen tillhörande majoriteten för att med en slående argumentation bevisa det vägrade dyrtidstilläggets stora sociala betydelse? Viest icke. De anlitade eamma fraser, som förekommo i Andra kammaren; men då der ganska många visade sig ytterst angelägna om att jemte grefve Arvid Posse öppet uppträda för att med honom dela äran af dagens seger, eå uppträdde i Första kammaren endast tre af statsutskottets ledamöter jemte grefve Gösta Posse för att försvara utskottets framställning. Fanns då i denna fråga ioga sporrar att förvärfva för oppositionen i Första kammaren? Eller kändes det obehagligt att öppet göra gemensam sak med de råddryga folktribunerna Jöns Pehrsson, Danielsson, Carl Ifvar Månsson m. fl.? Sådan var ställningen: man ville ej kompromettera sig och man lade sin väl hoprullade voteringssedel i korgen.) Då statsutskottet i allt synes lägga mesta vigten på ferm expedition — dess egna framställningar och illustra motiveringar äro derpå i ordets sannaste bemärkelse slående bevis — passar det icke väl i stycke, att den nu arbetande lagbyrån, bestående af tre ledamöter, skall för nästa år förvandlas till lagkomit med ett större antal ledamöter, hvilkas åliggande skall blifva att utarbeta lagförslag, företrädesvis sådana, som omfatta större afdelningar af civillagen och rättegångsordningen. Det torde vara mindre skäl fästa sig vid den omständigheten, att det för justitiestatsministern blir ganska svårt att förmå lagkunniga mån ingå i lagkomitn, enär de ganska snart kunna påräkna yttringar af missbelåtenhet från representationens sida, derföre att de ej sabricera lagförslag nog skyndsamt, och att deras arbetsprodukter icke motsvara den dryga kostnaden. Men det är en betänklighet, som ökar den antydda svårigheten. Jag afser härmed de åsigter som göra sig gällande, då Andra kammaren skall välja ledamöter till lagutskottet, kan det för en lagkomitö i något hänseende icke vara angenämt att veta sina arbeten skola granskas af sådana män som hrr Sven Nilsson i Efveröd, Nils Pettersson i Rundstorp, Lars Pettersson, Magnus Jonsson, Carl. Anders Larsson, hvilkas rättavetenskapliga studier hvila på den slippriga grunden — bondadvokatyr? Och är det väl troligt att Andra kammarens majoritet hädanefter skall, med frångående af sitt hittills följda system, insätta andra och bättre qvalificerade personer i lagutskottet? Visst icke nämnda majoritet hyser ett utprägladt på alla områden framträdande hat till den verkliga bildningens män, som visa sjelfständighet, och upptaga i sin krets endast sådana med bildning, hvilka göra sig till partiets verktyg. 7) Då redaktionen intagit ofvanstäende betraktelser, tillkomna, såsom det synes oss, under intrycken af en nog liflig harm, nödgas hon, på samma gång som hon icke vill undertrycka dessa meningsyttringar, hvilka neg delas af icke så få i landet, ännu en gång förklara, att kaleideskopsförfattarens uppfattning icke i hvarje fall af oss delas, enkonnesigen icke rörande bevekelsegrrnderna för flertalet Första kammaren handlingssätt eller öfver hufvud i hans uppfattning af nämnda flertals hållning under den nu pågående krisen. Red:s anm. mm mm —