Göteborgsposten – 28 februari 1874, sida 1

Angående diskussionen om de båda första hufvudtitlarne i Kamrarne är det bland annat att märka, det till och med det fåtal som i Andra kammaren velat, för att begagna ett uttryck af hr Törnfelt, göra i första husvudtiteln finna detta fåfängt-gentemot en numera allmänt utbildad opinion, att man af skyldig granlagenhet ej bör röra vid första hufvudtitelns anslag. Att denna granlagenhet ej bör utsträckas derhän, att man icke lemnar tillräckliga medel att underhålla de K. slotten (såsom Ulriksdal med sina dyrbara anläggningar), hvilka äro en statens egendom och ursprungligen också varit uppförda under sjunde hufvudtiteln, visade i Andra kammaren hr civilministern och i den första hr grefve N. G. A. Sparre. Ehuru mycket vore att säga om debatterna angående Andra hufvudtiteln, måste vi afstå derifrån i anseende till det begränsade utrymmet. Hrr civilfinansoch ecklesiastikministrarne i Första samt hr justitiestatsministern äfvensom hr civilministern i Andra kammaren förde från ministerbänken regeringens talan. Såsom den främste opponenten skulle man kunna betrakta hr Stjernblad i den Första (och då hans mening slutligen fick pluralitet, bör väl det s. k. skånska partiet anses hafva segrat här) samt grefve Posse i Andra kammaren; i denna senare kammare är dock vanligen opinionen på förhand så deciderad, att de uppträdande talarne derpå föga inverka; möjligen kunna ett par röster vinnas åt minoritoten. Gretve Posse gaf dyrtidstillägget en bestämd politisk färg, då han kallade trågan derom en stor fråga: nemligen om embetsmännen skulle fortfarande hafva samma förherrskande ställning som under de senaste 200 åren, en ställning som de endast småningom förlorat, och om representationen skulle nöja sig med att regeringen icke vill eller icke vågar företaga en stor reorganisation. När regeringen bogär auslag för embetsverk sådana t. ex. som sortera under generaldirektörer, der hvarje man har fullt arbete, nokas icke det begärda. Både hr justitiestatsministern och br civilministern besvarade grefvors yttranden och den förre visade, att reformer ekett, men talet om reorganisation begagnades till ett slagord, som man skulle använda äfven om hela eamhället blef reorganiseradt. Just ett verk, som står under generaldirektör, nemligen fångvårdsstyrelsen, träffades på den andra hufvudtiteln. Den kongl. propositionen om ettanslag af 50,000 kronor för Sveriges deltagande i verldsutställningea i Philadelphia hade af statsutskottet afstyrkts, men Första kammaren beslöt, på hr civilministerns framställning, att lemna det begärda anslaget, som Första kammarens ledamöter inom statsutskottet också förordade. Endast hr Sundell försvarade utskottets afstyrkande. At hvad som förljudits från statsutskottet lärer man der hutvudsakligen hafva bestämt sig för att afstyrka den begärda summan derför, att det berättats, att flara af våra framståenda industriidkare icke skulle vara hågade att deltaga i den i fråga varande utställningen, och det således vore att befara, att den svenska utställningen icke skullo komma att lända oss till heder. Ett sådant skäl, fastän det icke blifvit synligt i motiveringen, mera än fruktan för omkostnaderna skulle hafva dikterat beslntet. Det är med anledning häraf att antaga, det äfven i Andra kammaren konungens proposition, när den i aftoh der förekommer, icke möter så stort motstånd från ledamöterna i statsutskottet, hvilka icke lära hålla så ifrigt på sin mening. Det skulte icke beller vara riktigt angenämt för Andra kammaren att bafva varit den, som sökt omintetgöra Sveriges deltagande i den stora transatlantiska fristatens sekularsest, firad genom vorldsutställningen.