Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 2

för den föda Bom direkt eller på omvägar kan vinnas ur hvetekärfven eller halreståndst. Men vi skola icke disputera i smakfrågor. Ett är dock visst, nemligen ait sambällskroppen tar iutryck af den andliga föda eom bjudes der, och att sörgillningen går långsamt men säkert. Det är sällan som gamla ordspråk icke besanna sig, och om pressen torde man ru sak: löst kunna tillämpa detta: ju fiera kockar, desto sämre soppa. För rågra tiotal år sedan, under den svenska pressens bättre dager, var det den som ledde opinionen, nu är det jägtandet efter prenumeranter som leder den konkurrerande bjorden att emot bättre vetande offra sanningens principer på allmogedemokratiens söliga altaren, och genom att rubba grundvalen för den lagbundra ordningen dels omedvetet och dels med vett och vilja förbereda massans herravälde. Medan jag är inne på detta kapitel, kan jag icke underlåta att anföra några ord om konsten att gifva ut tidningar. För någon tid sedan hörde Stockholms Dagblads kronikör en vidningsutgifvare, en af den nya skolan, säga: Ni förstå er inte på att sköta en tidning, ty ni tänker bara på innebå let. Det ligger en djup ekonomisk sanning i det uttrycket, säger kronikören. Hvad är innebället i våra dagar? Bosch eller intet, som österländingen säger. Nej, tiotusen kolportörer i hvart landskap, det torde vara något mer än innehållet. Då kan man skaffa sig femtictusen afnämare utan att beböfva ha ens den aflägsnaste tanke på innebåilet. Jag har länge undrat till hvilket slägte af sodervåäxterna tidningen Dagens Nyheter liknelsevis borde hänföras, och jag har slutligen bestämt mig för Åsvingeln. Odlad som toderväxt, hvilket tidningen i början af sitt uppträdndea äfven var, hade man just icke så stora fordringar på innehållet, ty på något kraftfoder var icke att hoppas, då odlaren sjeli lefde och betade på publicitetens allmänning; men i den mån det nästan värdelösa utsädet spred sig, har det nästlat sig in bland rågen, och då det der fått mogna vet man likaledes att det blott fyller i skåppan, utan att lemna någon näring hvarken för kropp eller själ. Jag minnes mycket väl att andra beställsamma odlare ofta försökt att harpa den torgförda orena varan, — men då det alltid sinnes köpare, som mera ee på prisbillighet än qvalitet, så torgföres den fortfarande i samma orensade skick. Hvad säger du, värdaste läsare, om en i vida kretsar spridd tidning, bom icke blyges att komma fram med sådana sörslager, som att, när omval till riksdagsmän i Första kammaren komma att ske, det nog skall finnas personer, villige att, der det erfordras, gerom enskilda tillskott bekosta arvode åt ombud i Första kammaren. Låt vara att det är om och till hrr hemmansegare tidningen talar; men bönder ä också folk, som ordspråket säger, och i detta fall kunna de sannerligen ha skäl utropa: Gud bevare oss för våra vänner m. m.