Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 2

min hvita klädning der, säkert gömd, som jag trodde. Så de ha funnit den! Ah, utbrast Bernice i det hon plötsligt bleknade, han måste ha varit skickad af gamla Ragee! Vet ni, Fifine, den qvinnan har två gånger försökt att taga mitt lif, och jag är grufligt rädd för henne. Hon har funnit klädningen och gifvit någon person i uppdrag att söka rätt på mig. — Ni måste ha rätt, mylady, ty min mor har sagt att en besynnerlig hednisk qvinna her varit här två gånger och gjort underliga frågor samt begärt att få hyra rum här. Hon var mycket angelägen att få veta, om min mor hade en dame till hyresgäst, och hon stannade i butiken flera timmar, hvarunder hon bevakade dörren till detta rum lika noggrannt som en katt bevakar en råtta. Min mor trodde; att hon var sinnesrubbad. Jag kunde ej då fundera ut, hvem hon kunde vara; men att det var Ragee, derpå skall jag nu kunna aflägga ed. — Hon skall komma tillbaka. Hon är grym, samvetslös, oförsonlig. Hon är som en mensklig tigrinna, törstande efter mitt blod. Fifine, i himlens namn, lofva mig ännu en gång, att ni skall behålla min hemlighet — att ni ej ens för lord Chetwynd sjelf skall yppa, att jag lefver. Lofva mig det! — Jag svär att behålla er hemlighet, mylady, till dess ni sjelf gifver mig lof att omtala den! sade Fifine högtidligt. Jag skall ej förråda er ens för miva egna föräldrar eller för min matmor. — Då måste ni ock upphöra att kalla mig mylady, Fifine. Jag är blott miss Gwynn — miss Bernice GWynn kan ni kalla mig. Fifine närmade sig och tog bort den tömda koppen. Derefter fattade hon lady Cbetwynds hand och kysste den tillgifvet, inom sig lofvande att bli trogen den ed hon svurit och att skydda sin fordna herrskarinna så godt i hennes förmåga stod. Ljudet af fotsteg hördes nu.