Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 2

hropositionen i Första kammaren — gifvit pressen och landet någon egenilig ledning vid bedömardet af representationens närvarande hållning. När deremot den sista månaden irgår, komma nog ärendena att med feberartad br:ådska påskyndas, hvaraf naturligtvis följden blir, att mer än en vigtig angelägenhet afgöres liksom på måfå och utan synnerlig besinniog. Riksdags oppositionen har så många hårda ord, när det gäller att fördöma den gamla byråkratiska slentrianen i åtskilliga af våra äldre embetsverk, alt man helt säkert bör kunna vänta tillmötesgående från dess sida i händelse en reform af riksdagens arbetssätt skulle föreslås; och att en dylik förbättring är nödvändig, derom torde numera tankarne på intet sätt vara delade. Emellertid hafva vi sett uppgifvas, att statsutskottet blifvit färdigt med de trenne första hufvudtitlarne och äfven att åtskilliga andra utskott hunnit förbereda flera frågor, så att vi nu anse oss kunna hängitva oss åt boppet, att en litet raskare fart skall inträda i det parlamentariska arbetet. Med afseende på statsutskottet, har det flerstädes väckt ej ringa förvåning att utskottet föreslagit det så mycket omskrifna dyrtidstillägget blott för år 1875, då utskottet genom ett dylikt förord otvifvelaktigt erkänt tilläggets nödvändighet i allmänhet, hvaraf onekligen måste följa, att detsamma framförallt är behöfligt i år, eftersom ingen kan veta, huru sakerna nästa år skola gestalta sig. Om vi få säga vår mening, synes det oss hafva varit mera konseqvent att afslå tillägget för nästa år, men deremot bevilja det för innevarande. Någon synnerlig oreda i estatsregleringen hade derat heit säkert icke uppkommit; och hur det är, innehåller dock det gamla ordspråket, att medan gräset gror, dör kon, en sanning. Hvad beträffar de 20 procents förhöjning utskottet förordat för löner på 5000 kr. och derunder, måste vi likaledes ansluta oss till utskottets vedersakare. Följden af denna anordning blifver neml. i lika hög grad som af det kongl. förslaget (30 proc. förhöjning för alla), att de lägsta, sämst lottade tjenstemännen så minst samt en i sjelfva verket alldeles. otillräcklig förbättring i sina vilkor, under det att fördelen egentligen tillfaller de högre lönestadierna. Lämpligast och billigast blefve det otvifvelaktigt, om dyrtidstillägget baserades på en s. k. graderad skala, så att t. ex. de allra lägst aflönade finge 50 proc. förhöjning och de bättre eller bäst tillgodosedda endast 12 1 eller ännu hellre 10 proc. Vi hafva hört den menivgen uttalas, att löner på 5000 kr. och derutötver i sjelfva verket ej borde kunna påräkna någon förhöjning, och för vår del hafva vi iogenting emot en sådan anordning, hvaremot vi på det lifligasto måste påyrka, att procent-talen för de lägre lönerna beräknas efter den nyss omnämnda nedstigande skalan, Den största möjliga nyttan blir på detta sätt otvifvelaktigt åstadkommen med de medel riksdagen för det uppgifna ändamålet vill bevilja, och just den princip vi nyss angifvit utgör otvifvelaktigt den, som eger att påräkna de största sympatierna hos den stora kammarmsajoritet, i hvilkens händer makten för närvarande till stor del hvilar. Det måste i sanning förvåna oss, att statsutskottet icke synes hafva velat lemna någon egentlig uppmärksamhet åt den tanke, tör hvilken vi här redogjort och som redan vid riksdagens början framställdes af hr A. Rundbäck, liksom att Första kammarens medlemmar i utskottet så fasthållit vid yrkandet, att äfven tjenstemän med högre lön än 5000 kr. skulle erhålla dyrtidstillägg, att de, för att vinna framgång i den punkten, låtit åtskilliga andra, till och med mera berättigade önskningar falla. Denna sista uppgift har åtminstone stått att läsa i åtskilliga landtmannatidningar. Kompromissen har äfven i det afseendet, såvidt vi kunna döma, utfallit synnerligen otilifredsställande. I Jönköpings tidning förekommer ett bref, som, efter hvad af signaturen synes framgå, förefaller såsom skrifvet af en af våra äldre. mest omtyckta kåsörer (Ivar Blå). Rörande en del presstörhållanden läses i nämda bref följande: Den nuvarande pressen i vårt land tyckes mig ha mycken likhet med en af dessa moderna landtbrukssarmar, der cirkulationsbruket tillämpas i sina yttereta konseqvenser, men der jordmånen, trots all kultur och derpå offrad både naturlig och artificiel spillning, icke lemnar sådan afkastning eller sådana produkter som den borde. Visserligen skördar wan då och då i de större tidningarne en och annan uppsats, som kan jemföras med hvetet ibland sädesslagen, men icke sällan äro dessa skördar så uppblandade med giftiga mjöldrygor (hvilka förorsaka yrsel då de ingå i det dagliga brödet) att man deraf förnimmer mera obehag än lifgifvande kraft, Utomdess är det svårt att förklara en ekonomi, som odlar så ofantligt med vallmo, en växt, hvilken i nödfall lärer begagnas till söda för menniskor och andra kreatur, men som, kommen till mognad, lärer utgöra grundämnet till de mest sömngifvande opiater. :