Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 2

OO —— fine. Jag vet att ni skall behålla min hemlighet. Jag erfar en sällsam, för mig helt ny känsla af trygghet här. — Låt mig hemta en kopp kaffe åt er, mylady, sade den franska kammarjungfrun. Kom in i det lilla bakrummet. Fifine förde sin fordna herrskarinna in i det omtalade rummet,-der vaxljus brunno och ett slags hemtrefnad tycktes råda. Bernice satte sig i en länstol, som Fifine drog fram till bordet, hvarefter flickan gick ut för att laga i ordning kaffe åt lady Chetwynd. Hon kom efter några ögonblick tillbaka med starkt, rykande kaffe och småbröd. Marquisinnan förtärde med begärlighet denna anrättning. — Jag undrar, sade Fifine tankfullt, om mylord ej misstänker att ni lefver, mylady. : — Han torde misstänka det, Fifine, men han får aldrig veta det. Jag är ej bans hustru nu enligt den engelska lagen. Död, om också blott skenbar, och begrafning och fängelse annullera ett giftermål, sade lady Chetwynd i sorgsen ton. Så lyder lagen, har man sagt mig. — Då är det en vild, grym lag; och mylady skulle ej ha en skugga af rättigheter qvar gent emot mylord? Det är rysligt! Det var en man här för kort tid sedan, har min mor berättat — en gentleman, en sprätt med lorgnett och spatserkäpp — och han frågade efter mig. Han kom äfven till lady Diana för att träffa mig, och bvad tror ni väl att han hade för ärende? Jo endast och allenast att fråga mig i hvad för slags klädning mylady blef begrafven, och om det på denna klädning fanns en refva i spetsen vid ena ärmen. Naturligtvis fanns det en sådan refva, eftersom jag sjelf lagade den, och var det ej väl giordt, säg?-Hen förde klädningen till mig, och jag kände igen den; men hvad menade han? Detts är en hemlighet, som gjort mig mycket hufvudbry. — Jeg känner iogen såden person, som den ni beskrifver, Fifine, och ken ej tänka mig hvem han är. Men sista gången jag var på Chetwynd Park, qvarlemnade jag