Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 2

Östgöta Korrespondenten ytrar Big i en uppsats, som vi tillåta oss att återgifva, på följande förståndiga sätt om ett of de stora spörsmål, som på visst håll ansetts som husvudfrågor, af hvilkas granskniog den närvarande rådkammareng vara eller icke vara skulle bero: Norska ståthållarefrågans egenskap af att vara antingen en gemensam svensk-norsk fråga eller en blott norsk är ett gammalt tviasteämne. Redan vid rikedagen 1862 stod den, derest vi ej allt för mycket missminna oss, på dagordningen. Vid riksdagen segrade då den första uppfattningen, men denna seger var ingen glädje. Norge kände sig upprördt, utan att Sverige dermed tillskyndades någonting, emedan sjelfva ståthållareskapet redan då var en långt för detta öfvervunnen ståndpunkt, enär tillsättoiogen deraf väl aldrig mera kunde eller kan ifrågakomma. Hela tvisten gällde således biott en form, en död bokstaf, en inom opinionerna redan afliden grundlagsuppfattning, för att ej säga grundlagsparagraf. Slika etrider äro visserligen kanske ej sällsynta inom det offentliga lifvet, men torde på det hela ej kunna betrsktas annat än som ventiler för fördomar, som hafva behof af frisk luft. Sedan dess hafva 10 å 12 år förgått, och man borde kunna hoppas, att fördomarne derunder genom en klarare och riktigare uppfattnirg af icke blott föreningens verkliga karakter, utan älven i följd af det ytterligare, på ömsesidig sjelfständig grund växande förtroendet brödrafolken emellan, helt och hållet bort hafva försvunnit. Att sasthålla sig vid en, i verkligheten redan jordad fråga, hvaraf brödrafolket känner sig såradt, och vi icke ha ens en skugga, hvarken af ära eller fördel, vore ej blott oklokt, utan vida mer, det vore dumt, än mera — det gräneade till Donquixotteri. Den svenska patriotismens luvgor behöfva ej vidare lufta sig i den riktningen. Ivistefrågan har under de senaste åren alldeles ätit upp sig sjelf, och att pu bita sig åter fast vid utgångspunkten derför, vore, minst sagdt, narraktigt. Erkänna må man likväl ait frågan, såsom kabinettefråga, kunde vara svår nog för justitiestatsministern att besvara. Från svensk sida lärer emellertid icke ifrågaättas, yttrade justitiestatsministern, att K. M:t, med