Göteborgsposten – 24 februari 1874, sida 1

icke ovanligt, att om celebra sångerskor genom utöfvandet af sin konst förvärfva förmögenhet, så anser sig den bildade allmänheten berättigad särskildt tillse, huruvida de — sångerskorna — af sin förmögenhet dela med sig ock öfvervaka utdelningen. Jenny Lind hade visserligen icke några anhöriga, för hvilka allmänheten intresserade sig; men af andra personer stäldes desto större anspråk på hennes gifmildhet, och när hon ej till allas belåtenhet delade med sig, så noterades hon älven i tidningarne för snålhet. Följden deraf blef, att hon till slut tröttnade vid anspråken och lemnade Sverige för alltid. Äfven Kristina Nilsson-Rouzeauds hjelpsamhet mot sina anhöriga har man företagit sig att ställa under offentlig kontroll. Det uppgafs i någon Smålandstidning, att, emedan hon icke ansågs hafva tillräckligt understödt sina slägtingar, hade åtskilliga aktade personer beslutat sig för en insamling till de antydda slägtingarne. Ehuru gnar bjelp är dubbel hjelp inskränkte sig insamlingen blott till ett omtalande i tidningarne, troligen emedan sjelfva åtgärden ej ansågs lika behöflig som pressionen, hvilken också egentligen skall verka för andra syftemål. Jag tror mig med visshet vete, att bakom den antydda insamlingsåtgärden, som icke blef af, döljde sig oförsynta utpressningsförsök af personer, som zscks stodo i slägtekapsförhållanden med fru Nilsson-Rouzeaud, men hvilka ansågo, att emedan bon var rik, så borde de få del af hennes förmögenhet, och när denna kommunism icke af henne accepterades, så ansågo de sig berättigade att på en omväg såra henne för att afbida, hvad dermed kunde vinnas. För sådana utpressningsförsök var äfven Jenny Lind utsatt; men mig veterligen har aldrig någon maskulin kapitalist på samma sätt behandlats. Lagutskottet har blifvit försatt i en ytterst brydsam ställning. Det är nu äterigen sråga om att lagstifta för skyddandet af gift qvinnas eganderätt. Hr Philipsson har i denna fråga uppgjort ett förslag, br Nordenfelt ett annat. Mot begge förslagen ha de prinoipstarka juristerna åtskilligt att anmärka; men de äro byråkrater, konservativa och äfven behäftade med anvat otyg, så att hvad de anmärka betyder lyckligtvis föga. Vida värre är, och det är egentligen det, som satt så många myror i hufvudet på statsutskottet, att ÅFöreningen för gift qvinnas eganderätt utan tvekan helt och hållet kassarat hr Philipssons förslag och vill icke heller biträda hr Nordenfelts. Sätt er in i lagutekottets ställning! Utarbetar det ett lagförslag så radikalt, att det godkännes af den nämnda föreningen, så får det juristerna med de der principerna emot sig, kanske riksdagen äfven. Godkänner utskottet hr Philipssons förslag, hvad kan då bli följden? Antag, hvilket icke är absolut omöjligt, att utskottets samtlige ledamöter (till antalet 16) äro gifta och att deras fruar och döttrar tillhöra föreningen — och då kan ju husfreden under en oberäknoligt lång framtid blifva ohjelpligt störd inom sexton hittills lyckliga samiljer. Det enklaste hade väl varit, om föroningen sjelf utarbetat ett lagförslag och delgifvit det åt lagutakottet; men erkännas bör, att det är svårt till och med för jurister att upprätta lagförslag — det ha hrr Philipsson och Nordenfelt erfarit — huru myckot svårare då för dem, som blott följa det goda bjertats maning. Den för svenska litteraturens befrämjande under snart ott halft sekel nitiskt verksamme bokförläggaren Abr. Bohlin i Örebro, har nyligen, tilltöljd af försvagad synförmåga, försält sina stora och dyrbara bokförlag till d:r E. Tegner och bokförläggaren P:son Beyer härstädes. Alla författare och öfversättare, som haft den förmånen komma i beröring med hr Bohlin, skola ganska säkert enstämmigt erkänna både hans stora välvillighet och hans frikostighet. Många dyrbara arbeten har han till trycket befordrat, allenast derföre att med dem borde vår litteratur riktas, fastän han väl vetat, att afsättningen icke skulle betäcka förlagskostnaden, och så snart fråga uppstått att åstadkomma en boksamling för något godt ändamål har alltid hr Bohlin dertill lomnat frikostiga bidrag. : Jag tillåter mig fästa er uppmärksamhet på tvenne nyligen utkomna böcker, visserligen i afseende på gevren väsendtligen skiljaktiga, men båda af intresse. Det ena arbetets författare är nestora bland Sveriges nu lefvande publicister, kungl. sekreteraren W. F. Dalman, hvilken nu vid uppnådda 72 år börjat utgilva ågra Anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809—1865. Sjelf har han bevistat tolf stånderiksdagar och både derföre och äfven i egenskap af publicist är han fullt hemmastadd i våra ståndsriksdagars historia. Hans arbete, hvaraf första häftet, omfattande riksdagarne odt taga ut brickan den här vägen, I honom. 3