Göteborgsposten – 23 februari 1874, sida 2

min afsigt är ej att kränka. Jag måste naturligtvis nämna saker, hvilka ej äro för eder angenäma, hvilka j kanske ej gerna hören; men jag vill ingen förolämpa (stor munterhet). Presidenten: Jag anbåller, att kammaren må förhålla sig lugn. Låtom oss vänta, att talaren bekräftar sina ord. Teutsch fortsätter läsningen af aktstycket: Tyskland har öfverskridit rättens gränser, då det pålade det besegrade Frankrike det smärtsamma offret att nödga halfannan million af dess barn lösslitas ifrån det. I de genom fredsslutet i Frankfurt prisgifna Elsag-Lothringarnes namn hafva vi kommit tör att protestera mot de maktmissbruk, som föröfvats mot vårt land. I forna tider har det stundom händt, att eröfringen af ett land medfört dess underkastelse, och man skulle äfven i dag kunna ursäkta ett sådant handlingssätt. ifall det vore fråga om okunniga och vilda folk, men det kan omöjligen tilllämpas på Elsas-Lothringen. Vid slutet af ett århundrade, hvilket kan med all rätt anses för en upplysningens och framåtskridandets tid, vill Tyskland eröfra oss, ja, bringa oss i slafveri (skratt); ty är det icke ett moraliskt slafveri, då ett folk emot sin vilja öfverflyttas till ett annat land? Och likväl står detta land ej efter något i Europa i afseende på bildning och goda seder, ja, kanske har den kränkta rättsoch hederskänslan icke visat sig så liflig hos något annat folk (åbål). Jag tackar eder, mina herrar! (Rop från höger: ugen orsak!:). — Skulle man vilja rättfärdiga de nuvarande förbållandena dermed, att landet jemte dess innevånare afträdts genom ett regelmessigt fördrag, så svara vi, att ett dylikt fördrag strider såväl emot förnuftet som de allmänna rätisgrundsatserna. Förnuftiga väsenden kunna aldrig behandlas och afyttras på samma sätt som oförnuftiga, liflösa ting. Och äfven om man skulle tillerkänna Frankrike rätten att afträda oss till Tyskland — hvilket vi likväl aldrig skola gå in på — så kan ett dylikt fördrag det oaktadt ej ha någon kraft redan derför att det ingätts utan enderas af de båda kontrahenterna fria samtycke. Ty det kan väl ingen säga, att det efter edra segrar ännu blödande och utmattade Frankrike med fri vilja prisgifvit vårt land (skratt). Nej, Frankrike har icke hand:at af tri vilja, utan under tryckningen af en eröfrares materiela öfvermakt, och enligt de i vårt land gällande lagarne gör en våldshandling alltid ett fördrag ogiltigt. Om j verkligen velat gifva ett sken af rätt åt Elsas-Lothringens afträdande till Tyskland, så baden j åtminstone bort taga i betraktande det afträdda folkets önskningar och åsigter. En berömd jurist, prof. Bluntschli i Heidelberg, uttrycker sig häron i sin lagbok öfver folkrätten art. 286 på följande sätt: På det afträdelsen af ett område må erhålla full giltighet, bör densamma först godkännas af innevånarne i det afträdda området, i besittningen af deras politiska rått. Detta erkännande får under inga omständigheter förbigås med tystnad eller helt och hållet underkännas; ty befolkningarne äro ej några rätt och vilja beröfvade ting, dem man kan öfverlemna åt den förstkommande som hans egendom. Talaren afbröt här uppläsningen för att inflika följande: Den despotiske herskaren, för hvars okloka politik vi i dag måste så smärtsamt böta och hvilken j berömmen eder af att vida öfverträffa i liberalt sinnelag, Napoleon III, ville aldrig annektera en befolkning, innan denna gifvit uttryck åt sina Önskningar. (Stormande, ihållande skrattsalvor. Rop at: Lojligt! kostligt! Det var blott sken!-) I verkligheten voro dessa hans vädjanden till folket ovärdiga, men-skenet räddades likväl. (Stormande, ihållande skratt. Rop af: Mycket riktigt! Kostligt! Ingenting annat än sken!) Häraf kunnen j finna, m. h., att vår införlifning i Tyskland hvarken genom moralers eller rättvisans grundsatser kan rättfärdigas. I vårt hjertas innersta känna vi oss oemotståndligt dragna till vårt fosterland, och vi skulle icke vara värdige eder aktning, om vi icke gjorde det (åbå!) Sedan man två årbundraden igenom sammanlefvat i gemensamt tänkande, skrifvande och verkande, hafva banden blifvit så starka, att intet af edra skäl och ännu mindre den råa styrkan kunna sönderslita dem. Våra motståndare söka ifrigt att i pressen och kanske tillochmed här i huset utbreda den meningen, att för de sista valen i Elsas-Lothringen öfverhufvud ej någon nationalt fransk, utan en rent religiös och katolsk meningsyttring legat till grund. (Mycket riktigt! från venstern.) Vi förneka visserligen icke, att det hårda förtryck, som på sista tiden hvilat öfver presterskapet i Preussen och väckt ett innerligt deltagande hos Elsas-Lothringens katoliker, mycket bidragit till att skaffa ett så stort antal ärevördige andlige in i riksdagen, hvilka utmärka sig såväl genom sin patriotism som genom sin fasta tro. Men vi nedlägga likväl formlig protest mot den åsigten, att valen skett blott ur katolskt-presterlig synpunkt. En sådan tolkning strider helt och hållet emot sanningen. Vi hafva alla skickats af våra valmän hit förnämligast för att för eder tillkärnagifva vår tillgifvenhet för det franska fäderneslandet, likasom äfven vår rätt att utan främmande inblandning få afgöra öfver vårt öde. Huru kunnen j nu inför hela den civiliserade verlden rättfärdiga ett beteende mot oss, hvilket måste hos? halfannan million menniska framkallar pinsammaste känslor? Hvilka äro Tysklands skäl för att så behandla oss? ären medlemmar af den tyska folkfamiljen, j ären våra bröder, så ropar man till oss: Är detta blott ett bittert skämt, eller är det edert allvar, när j så sägen? Hvad oss beträffar, kunna vi ej erkänna något dylikt slägtskapsband. Vi tveka visserligen icke om att upprätthålla brödraskapets grundsats mellan folken; ja, vi hade hittills visat oss, kanske mer än vi bort, vänliga mot Tyskland; men nu, efter denna våldsgerning som lösryckt oss ifrån vårt sanna fädernesland, kunna vi icke erkänna eder såsom bröder. För det andra säger man: Då Tyskland annekterade oss, begagnade det sig endast af krigets rätt. Vi äro besegrade, och vi böra ej undra öfver att få mottaga lagar af segraren. Det är sant, detta var krigets rätt i forna tider, men det kan i vår tidsålder, inför den nuvarande civilisationen icke bestå. För det tredje säger man 083: Tyskland behöfver vårt land för att skydda sina gränser mot ett angrepp från Frankrike. Men var det derför nödigt att slita Frankrike istycken? Kunde man icke nå detta mål genom att tvinga den besegrade fienden att förstöra sästningarne i Elsas-Lothringen? De verkliga skålen för att j viljen nu i dag göra oss till vasaller under edert kejsardöme kunna vi endast söka i eder triumf, hvilken blifvit så oväntadt stor: j voren segerdruckna. Och på denna väg har Tyskland kommit så långt, att det begick det största politiska fel, som finnes i dess historia antecknadt. Efter dessa oerhörda segrar kunde Tyskland genom ett ädelmodigt handlingssätt förvärfvat sig ej blott hela verldens beundran, utan äfven den besegrade fiendens sympatier, isynnerhet våra, innevånarnes i Elsas-Lotbringen. Det berodde af Tyskland allena att genomföra Europas afväpning och att för lång tid, ja, kanske för alltid, göra ett slut på de blodiga krigen emellan grannfolk, hvilka borde älska hvarandra, Det hade härför varit tillräckligt 3a pannan och det bu— Men jag vill a till hälften af frukdet ej vara någon börd