Göteborgsposten – 23 februari 1874, sida 2

hyn, de små svarta ögonen, den låga pannan och det buskiga håret, tog hon ett steg tillbaka till hälften af fruktan till hälften af förvåning, då hon tyckte sig igenkänna mannen. — Huru, känner ni ej igen mig, Bernice? sade Monk, i det han nvärmade sig intill henne och räckte ut sin hand. — Är det — är det Gilbert? : — Ja, det är Gilbert. Men hvarföre ryggar ni tillbaka, Bernice? Hvadan kommer detta uttryck af leda i era ögon. Gode Gud, är er tillgifvenhet beroende på, om jag har litet mer eller mindro skägg i mitt ansigte? Bernice stirrade på honom full af förvåning. För första gången under sin bekantskep med honom fruktade hon honom. Ehuru hon ej var hemma i Lavatere vetenskap, misstrodde hon Monk instinktlikt, nu då hon för första gången såg hans ansigte tydligt utan dess skäggbetäckning. — Ni smickrar mig just ej mycket, Bernice, sade Monk, i det hans fåfänga kände sig bittert sårad. Om jag kunnat ana genom hvilket vanskeligt band jag bibehöll er tillgifvenhet, skulle jag ha bevarat mitt skägg såsom min dyrbaraste egendom. — Tyck ej illa vara, Gilbert, sade Bernice med något darrande röst, men ni är så förändrad, att jag knappt kunde känna igen er. Förlåt mig, jag har sårat er. Jag kan ej beskrifva, huru glad jag är öfver att se er. — Och det oaktadt ni smög er ifrån mig? frågade han. — Jag lemnade er hemligt, emedan jag fruktade att ni ej skulle samtycka till att låta mig gå, Gilbert, förklarade Bernice djerft. Jag ver tacksam mot er och äfren tillgifven, Gilbert; men jag kan verkligen ej. vara beroende af er. Det är ej rätt att ni, som sjelf är fattig, skall underhålla mig, som är i stånd till ett underhålla mig sjelf.