Göteborgsposten – 21 februari 1874, sida 1

Det var eget nog, att just talaren ejelf till sist skulle få erfara, huru denna sats till sin sista del på ett så slående sätt jäfvades af just dem, på hvilka den af bonom tillämpades. Det må väl kanske också medges, att den förra delen, eller att säkerheten göndrar, har större allmängiltighet, och det så i smått som stort. Vi kunna emellertid i våra egna lärorika häfder fiona stöd för båda dessa i viss mon sammanfallande påståenden, och särskildt må väl antagas, att 1809 års storverk kom till stånd, under trycket af en öfverhängande fara, hvaremot det kan anses sannolikt, att lugn och trygghet skulle låtit de olika meningarna och intressena, fördomarna och vanorna drabba tillsammans i en strid, hvars slut man icke så snart fått skåda. Olika ytrar sig dock samma läges, samma forhållandens inflytanden på olika slags folk. De voro män, de voro andligt fullmålige svenska män en god del af de goda herrarna af år 1809. Annars kunde väl händt, att faran gjort dem yra och förlägna och gifvit triare spelrum åt mer än en tok, som inbillat sig, att han hade en Pallas, en vishetens och kraftens gudom, fullfärdig i sitt svaga hufvud. Det skulle vara en stor orättvisa alv påslå, att det gamla svenska slägtets sinnelag och begåfning icke skulle kunna återfinnas hos ett nyare, om ockeå den närvarande ställningen, dess påtagliga lugn och dess löften om en lika lugn framtid, på vissa områden föra med sig litet af säkerhetens dåsighet och kanske också litet af dess förbistring. Här sianes nog i landet ett stort antal förståndige män, som inse behofvet af större enighet och större gemensamhet i sträfvandet för utvecklingen af vår samhällsordning i anda, i lagar, i former, som passa för tiden; sådana män tro vi finnas så väl i konungens råd och bland dem, som ega de företräden, som högre bildning eller större förmögenhet skänka, som ock bland dom som i dessa afseenden äro som folket mest, men de kunna frukta att få se sina bemödanden allt framgent gäckade af ett non possumus från en del folkombuds sida, hvilka oupphörligt eggas att ställa upp förvärfvet af vissa klassförmåner såsom priset för sitt bifall till allmännyttiga förbättringar. Detta är den danska försvarsställningen-, som man på vissa håll yrkar, att landtmannapartiet skall intega; och det har — om den också icke kommer att te sig på samma cyniska sätt som i vårt grannland — sannolikhet för sig, att densamma kunde medföra hinder för framgången af sträfvanden, som vi måste anse afse vårt lands lycka och ära, dess framtida välgång och trygghet. Föreställningen derom, att ställningen en gång här kunde blifva lika betänklig som i Danmark, har väl till en del manat desse män att söka göra ett slut på dessa förvecklingar. Dessutom må väl antagas, att de flesta anse, att just den närvarande tiden lämpar sig för lindring eller aflyftning af en del bördor, som trycka den jordbrukande befolkningen; men ingen må väl undra på, om de, då de äro beredda att taga detta steg, vilja hafva något slags borgen dorför, att icke samarbetet för klassintressena fört med sig en partistämning, som öfverlefver förverkligandet af det närmaete målet och verkligen kommer att fortfarande yttra sig i afvoghet eller ett hänsynslöst motstånd mot deras och regeringens samhällsgagneliga syften. Det fans då en fråga, aom i dessa mäns ögon hade stor vigt; det var också en fråga för dagen. Man fordrade allt mera allmänt afskaffandet af indelningsverket. Det ansågs odugligt för vårt försvar. Detsammas afekaffande skulle dessutom ytterligare tillskynda motståndspartiet fördelar. Man bestämde sig då för att gå in på både grundskatternas och indelningsvorkets afskaslande, men man sordrade, att i och med detsamma säkerhet skulle vinnas derför, att motståndspartiet skulle gå in på ett :örsvarsvåsende, som kunde anses tryggande. Vi veta mycket väl, att de finnas, som anse ett tryggande försvarsväsende för en onödig lyx, som vi icke stå ut med att bära. Flertalet af dem, som gåtvo sitt bifall till den ofvan antyda förbindelsen af de båda frågorna, har väl dock en annan mening; och den danaka lotefrågan, som nu löstes med ömsesidiga eftergifter, kunde väl låta oss tänka på, hura gamla Sverge skulls — med det gamla dåliga törsvarsväsende eller, som några yrka, alldeles intet sådant — hafva tagit sig ut, om det till motpart i ett sådant spörsmål haft någon af de stolta stormagterna, hvilka under sådana förhållanden kanske icke behölt göra annat än några krigiska demonstrationer, då de deremot, om vi haft ett försvarsväsende motsvarande våra på alla områden växande POE ri var en oemotståndlig Don Juan. fäktade och