Göteborgsposten – 19 februari 1874, sida 1

Chetwynd blef rörd af den förebråelse som låg i detta yttrande. Öppen och hederlig sjelf, trodde han Monk vara detsamma. Han litade på honom och hyste ett slags tillgifvenhet för honom. — Det är sannt, Gilbert, att vi nu skrida till en annan åtgärd, sade han. Mr Bisset anser, att vi böra undersöka min stackars hustrus likkista. Vi ämna göra det nu. Monk vexlade ej färg. Han hade knappt väntst, att en undersökning verkligen skulle företages i lady Chetwynds likkista, men han var beredd på denna händelse. Bisset lade märke till, att ej en muskel darrade i detta skäggiga ansigte, att de små svarta ögonen ej blinkade, och att det mörka ansigtet ej förändrade sitt uttryck af nyfikenhet och förvåning. — Den karlen är en djefvul, tänkte Bisset. Men jag har haft att göra med sådana förr, och jeg skall också besegra denne — eller dö! Han lät dock ej: sin min förråda något af hvad han kände, utan väntade lugnt på Monks svar. — Låt mig gå med er, sade Gilbert Monk med ifver, hvari ej en skugga af fruktan eller oro kunde förmärkes. Det är verkligen sällsamt, det måste jag bekänna, att företaga något sådant som öppnandet af en likkista. Men jag förmodar, att Chetwynd har rättighet att göra det, och jag vill bra gerna vara närvarande vid öppnandet. Jag älskade Bernice som en syster, och om ej allt är som det bör vara, vill äfven jag bidraga till att få ljus öfver hvad som är dumhet. — Kom då, Gilbert, sade lord Chetwynd. Vi måste gå na till bibliotheket efter nycklarne. Vi kunna oroa Sylsia, om vi dröja här. Monk såg på siva kläder. — Vi behöfva alla att taga på oss varmaro kläder, innan vi begifva oss ut, sade han. Luften är kylig. Deta ovedergägligen praktiska förslag hade ej ens