Göteborgsposten – 19 februari 1874, sida 1

så vidt möjligt är, stående, derom torde den allmänna meningen vara temligen ense med större delen af våra solkombud. Om det tyckes, som om ösfverläggningarna inom statsutskottet om första hufvudtiteln, icke just framkallat några stridiga menirgar, och om sålnnda behandlingen här gått temligen lätt och ledigt, så lärer deremot förhållandet icke varit detsamma vid behandlingen af andra hufvudtiteln. Hufvudanledningen dertill, att andarna redan här kommit att drabba hårdare tillsammans, må sökas deri, att man just i början at betänkandet rörande denna hufvudtitel måste intaga det principiella beslutet om dyrtidstillägget. Emellertid framgår äfven af de underrättelser vi mottagit, att utskottet, som stannat vid den redan omtalade kompromissen om en förhöjning af 20 0 för löner till och med 5000 kronor, på samma gång föreslår, att för tjenstemän med två eller flera löner tillögget icke skall beviljas utöfver högsta lönebeloppet med tillagda 20 94 å detsamma. Desslikes lärer föreslås, att justitieråden skola erhålla begärda 10,000 kronor med vilkor, att de icke innehafva några andra befattningar. Deremot lärer utskottet enhälligt hafva afstyrkt förslaget om tillägg af 1500 kronor åt herrar statsråd. På mer än ett håll synes man vara mindre belåten med den omnämda s. k. kompromissen. Huru kamrarne komma. att upptaga den, synes också temligen ovisst. Vi dela naturligtvis icke deras mening, som anse, att hvarje dyrtidstillägg för våra embeteoch tjenstemän är obehöfligt. Dertill känna vi alltför väl det närvarande verkliga behofvet af ett sådant understöd, ett behof, om hvars befintlighet vi. oupphörligt mottaga underrättelser och upplysningar, mot hvilka ingenting kan vara att invända; men, likasom så många andra, tro vi, att man genom att beräkna dyrtidstillägget till tast procenttal af lönen, är på väg att begå en orättvisa mot dem, som mest af alla äro i behof af tillägget, nemligen de förut sämst lottade löntagarne. Det förefaller ose derföro lyckligt, om kamrarne här kunde enas om någon ändring. Det enhälliga afslaget på förslaget om förhöjningen af statsrådens löner, får väl icke anses såsom uttryck af någon inom statsutskottet mot den närvarande regeringen afvog stämning. Om denna stämning icke är så alldeles vänlig, följer icke deraf, att ju icke afslaget kan hafva sin grund i en rigtig uppfattning af en fråga, som man kanske, lika litet som förslaget om förhöjningen i Ulrikedale-anslaget, nu bort framställa.