Göteborgsposten – 19 februari 1874, sida 1

Hintze, 25 är, 13 Jan., ITO. — MO— F Då man hör några af våra landtmän och kanske oftare individer af detta genus hybridum, som man förr plägado kalla Åhalfherrar, med stöl af ett slagord, som i tidningarna varit lätt nog att uppsnappa, tala om statslyxen, är det väl sannolikt, att första hufvudtiteln sväfvar i deras grumliga tankar och att en och annan ser i Sunnerbo-ombudet hr Jöns Pehrson en mar, som genom sitt yrkande på nedsättning i nämde hufvudtitel visat sig vara en sosterlandsvän som få, en riksdagsman Åsom ingen. Några föreställningar om, att utgisterna till rusthållet eller roten också böra inbegripas i statslyxen, och en sväfvande tanke i derpå, att presten och fogden, hvilka, naturligtvis utan arbete och ansvar, lefva af folkets svett, äfven njuta af samma statslyx, stiga väl äfven då upp och med detsamma förhoppningen, att hr Jörs Pehrson äfven en gång skall låta deras tur komma, eftersom han sjelf förklarat, att bans närvarande verksamhet mest är rigtad på en början i toppen. Att dessa föreställningar och tankar flanes här och der hos de okunnigaste och mest förnumstige, derom torde hr Jöns Pehrson vara fullt medveten, och se der, hvarföre denne de frihetshungrige smålandsemigranternas deltagande vän så ibärdigt återkommer med samma förslag vid hvarje riksdag och hvarföro den Åbeskedlige mannen oaktadt alla nederlag står fast i sitt motionerande, vies om, att det, då alla bans förståndige och mera eftertänksamma medbröder ogilla hans förslag, är för bonom en nödvändighet att vinna de mindre förståndiges, de mindra eftertänksammes bifall. Vi föranledas till denna anmärkning af den nyss ingångna underrättelsen, alt statsutskottet, med afslag af motionerna om nedsättning i anslagen å första kufvudtiteln, enhälligt beslutat tillstyrka, att samma hufvudtitel bibehälles vid oförändradt belopp. Hr Jöns Pehrszon och liktänkande hafva sålunda åter lidit ett nederlag, som synes bevisa, att hans önskningar i denna rigtning alldeles icke mött några villigt lyssnande öron bland Andra kammarens statshushållare. Men vi förutsätta, att denna omständighet icke skall slappa hans ihärdighet. Vifå nog äfven vid nästa riksdag se honom ännu en gång såsom förande deras talan, för hvilka vär sambällsordning är ett försöksfält, der den kortsynta egennyttan och klanderlustan böra hafva fritt spelrum, och vid hvilket man icke behöfver taga någon hänsyn till de anspråk, som man ju i följd af hans etällniug måste ställa på statschefen. Att spilla många ord på detta ämne torde emellertid vara öfverflödigt. De, som hafva afgörandet i sina händer, synas ju se klart i denna sak, och de, som icke göra det, stå på den punkt, att det alldeles icke lönar mödan att för dem framdraga grunder och skäl. Vi må dock ännu en gång erinra, alt detta ouppbörligt återkommande käxande om nedsättning af företa hufvudtiteln börjar synas nedsättande för vår representation. Vi tro knapt, att någon af den förenade vensterns i vårt grannrike mest tanklöse ifrare vågar komma fram med något motsvarande, och vi hafva sett utländska blad mer än en gång med förvåning ytra sig öfver denna minst sagt otrefliga företeelse. . De underrättelser, vi från hufvudstaden emottagit, gifva emellertid vid handen, att etatsutskottet, då det sålunda uttalat sig mot nedsättning vid första hufvudtiteln, äfvea tillstyrkt afelag å regeringens förslag om förhöjning af några tusen rdr i anslagasumman för Ulriksdala lustslott. Vi känna dock ännu ingenting om de skäl, som blifvit framstälda för detta afslag, och afbålla oss derföre från hvarje omdöme deröfver. Vi kunna emellertid vara förvissade derom, att det icke är någon falsk uppfattning af statschefens ställning, som framkallat detta afslag. Om det nu var rigtigt klokt af regeringen att komma fram med denna obetydlighet, likasom om det öfvorhufvud kan arses lämpligt att tid efter annan brioga under behandling frågor om än ett, än ett annat litet tillägg till en utgiftstitel, som borde vara,