Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 1

vi finna oss försatta, sir, sade Bisset vördnadsfullt. Det finnes skäl för den åsigten, att denna klädning omsvept lady Chetwynd i hennes kista. Huru har den då kommit ut? Det är om den saken vi skola skaffa oss visshet. — Noj, nej, sade Chetwynd i bruten ton. Jag måsto ändock ha misstagit mig. Naturligtvis kan ej min hustrn ha varit begrafven i denna klädning, då den är här. — Men hvad göra, mylord? frågade Bisset. Jag säger er, mina herrar, att ni stå på tröskeln till en hemlighet så djup, att jag ej ännu vågar förklara för er allt hvad jag misstänker. Hvad skall jag säga er utan att förråda för mycket? Har ni aldrig hört talas om personer, som blifvit begrofna skendöda? Har ni aldrig hört talas om fall, då lifvet varit blott skenbart flyktadt? Hvarföre skulle ej lady Chetwynd kunnat vara offer för ett sådant misstag? Antag att hon blef begrafven skondöd — antag att någon, frestad af den tanken att hon var prydd meå juveler i sin kista, brutit upp den för att stjäla dessa juveler — antag att, om hon varit skendöd, hon återvaknat till lif — — Oh Gud! utbrast lord Chetwynd, hvarföre plågar ni mig så? Min stackars hustru är död, Gud hjelpe mig! — Men antag att hon ej är det? fortfor Bisset, i det hans skarpa kalla ögon lyste med en sällsam glans. Sådana saker ha händt som begrafningar af skendöda — — Men hon var död — min hustru, min älskling! Hon låg i sex dagar på paradsäng. Doktorerna sade, att hon var död, min arma Bernice! Hvarföre väcker ni sådana förfärliga själsqval hos mig? utbrast den unge lorden blek af ångest. Jag säger er, att hon var död. Oh Gud att tänka sig henne ligga lefvande i sin kista i det hemska hvalfvet, under det jag begret henne här hemma! Jag skall ha denna rysliga syn för ögonen så länge jag lefver Jeg skall föreställa mig henne i denna förfärliga belägen: het ropande mig vid namn! Oh, barmhertige Gud! Bisset. jag kan ej förlåta er.