Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 1

Rogen i Tempeltornet och, enligt hvad som allmänt antages, der också dog. Det redogjordes en gårg under loppet af förra året temligen fullständigt i G.-P. för denne Naundorffs anspråk och det sätt, hvarpå familjens sakförare, som är hr Jules Favre, vill styrka desamma, hvarföre jag ej torde behöfva återkomma dertill, likasom jag ock torde få anse Dauphins eller, som man kallar honom, Ludvig XVII:s pinohistoria i fängelset allmänt bekant, Det vigtigaste faktum i den föreliggande saken är i korthet det, att de begge läkarne, doktorerna Pelletan och Dumangen, som enligt nationalkonventets uppdrag sändes till Tempeltornet för att legalt konstatera prinsens död d. 8 Floråal år III (eller efter vanlig räkning den 28 april 1795), icke förut hade sett Dauphin, hvarföre de endast kunde betyga, som det läses i deras protokoll, att man har förevisat oss ett lik, som man sagt oss vara det af Charles Louis, hertig af Normandie; men det finnes i sjelfva verket intet positivt bevis för, att detta döda barn verkligen var den, som det utgafs vara. Ännu mera, konventet utfärdade d. 5 påföljande maj (16 Floröal ett dekret, som anbefalte att på alla vägar i Frankrike efterspana sonen Capet; och vid samma tid skrifver general Charette, befälhafvaren för den royalistiska armån i Vendåe, i en proklamation till sina soldater: Vviljen I låta det genom ett underverk ur Tempelfängelset räddade barnet förgås? Det synes sålunda som om genast och samtidigt med det verkliga eller föregifna dödsfallet den meningen uppstått, att barnet blifvit räddadt. Men om så verkligen förhöll sig, så följer deraf ingalunda, att den notoriskt genomsjuke prinsen hade förblifvit vid lif, och ännu mindre naturligtvis, att han var idontisk med Naundorff. Hvad som är bestämdt och visst, det är, att man ingenstädes såg honom offentligen uppträda, hvarken vid Vendåe-eller vid prinsarnes armå, eller vid något af Europas hof, samt att ingen person någonsin velat tillerkänna sig äran af att ha räddat, gömt eller på något som helst sätt hjelpt honom. I trote häraf, eller rättare just med anledning af osäkerheten om hans öde uppstod den ena föregifno dauphin efter den andre. Det var först en skoflickare vid namn Mathurin Bruneau och sedan en vid namn Hervagault, begge slutande med att bli dömda för bedrägeri; vidare två galningar Frangois Dufresne och Victor Persat, af hvilka den sistnämnde hade gjort 1812 års fälttåg i Ryssland och af de lidanden han derunder uthärdat blifvit vansinnig. Jag erinrar mig ej namnet på flera stycken andra, som bastigt uppdöko och försvunno. Kuriöst nog är det många som tagit den ryska fältmarskalken Diebitsch Sabalkanski för personen i fråga, icke derföre att han sjelf utgifvit sig för alt vara denne, tvärtom protesterade han på det ifrigaste deremot, men han liknade i en påfallande fiss Ludvig XVI och var af ett mycket tystlätet lynne. Till de bekantare pretondenterna höra för ötrigt Eliezer Williams, som en tid var chef för en indianstam, en tid anglikansk missionär och som för icke många år sedan dog i Noworleans, samt slutligen de begge som synts mest sanholika, Richemont och Naundorff, hvilka begge, för att göra komedien fullständig, processade med hvarandra och ömsesidigt beskyldo hvarandra för bedrägligt uppträdande. — Den förstnämnde är densamme, med hvilken den italienske patrioten Silvio Pellico sammanträffade i sitt statsfängelse och hvars berättelse om sina öden han återgifver i den bekanta boken. om sitt fängelse. Richemont var verkligen en mycket hemlighetsfull personlighet och man har t. ex. aldrig kunnat få veta hans verkliga namn, Han dog först för omkring tjugo år sedan i Italien. — Naundorff var, om man får tro en broschyr med titeln ÅLes faux Dauphins, hvarur dessa uppgifter äro hemtade, en preussisk-polsk jude, som var 10 år äldre än dauphin och knappt kunde ett enda ord franska. Icke desto mindre har han lyckats att för sig intressera. en mängd mer eller mindre framstående personer, som aldeles otvifvelaktigt uti hela saken äro af god tro, och hvilkas förtroende för honom, sedan han är död, öfvergått på hans barn, hvilka äro, säger man, mycket distinguerade personer. — Grefven af Chambord, som är svarande-part i saken, har emellertid ansett under sin värdighet att låta sig representeras vid domstolen. Det har under de senaste dagarne inträffat flera små jornvägsolyckor i Paris omedelbara granskap, likväl lyckligtvis utan att några menniskolif dervid blifvit spilda. Den som skall bli svårast och dyrast att reparera härrörer från raset af en del af den tunnel; som för Strassburger-banans räkning är bygd unAA — — ing. hvari hon blef be1 vi finna oss försatta,